1 juli 2007

Ensam - tillsammans

Jag log igenkännande när jag läste Salts inlägg "I sällskap med andra". Det där är även mitt dilemma. Jag gillar inte människor. De gör mig ofta ledsen, irriterad, osäker eller arg. Dessutom tar det en massa energi att försöka övervinna min evinnerliga önskan att vara omtyckt av alla. Jag vet att det inte funkar och att man mår bättre av att bara strunta i vissa människor. Man kan inte älska alla och därmed inte heller älskas av alla.

Samtidigt… Samtidigt är jag oerhört social och har väl aldrig så roligt som när jag får festa och skratta med roliga människor. Och vad gjorde jag utan Världens Bästa Riddare? Jag är som en magnet med en plus- och en minuspol. Å ena sidan stöter jag bort folk och tycker att de är jobbiga. Å andra sidan drar jag dem till mig och engagerar och bryr mig.

Kanske är det därför som vänner på Internet passar mig så bra? Dem kan jag umgås med på mina villkor. Jag har svårt att orka med den ytliga lära-känna-fasen när det ska kallpratas. På nätet är folk öppnare och ärligare och därför ger ofta bekantskaper på nätet mig mer än de jag har IRL.

Och fördelen med en man som jobbar skift är att jag får kvällar/dagar för mig själv. Lika mycket som jag älskar att ha honom hemma, lika mycket behöver jag tid för mig själv. Det är när jag är ensam hemma som jag skriver och bildredigerar och tänker. Dessutom är det nog nyttigt att få tid att sakna lite.

24 juni 2007

Midsommarafton

När man inte mår bra är det inte så svårt att tacka nej till släktens traditionsrika midsommarfirande. När man har en skiftarbetande man som bara har kortledigt över helgen och helst vill vara hemma blir det ännu lättare. När sedan regnat öser ner hela midsommarnatten och halva midsommardagen känns det ännu bättre. Faktum är att vi även hade möjligheten att fira midsommar med älsklingens bästa kompis och hans tjej, men eftersom vi inte visste hur jag skulle må och om jag skulle kunna äta något så bestämde vi att vi skulle äta på varsitt håll och ses lite på dagen istället. Och det föll sig så lämpligt att de inte kom hem förrän 06.00 på morgonen efter en oplanerad tur och retur till Malmö för bilköp, och de var därmed rätt trötta. Vi sågs på eftermiddagen och gick en långpromenad i lugnt tempo och det var precis lagom mycket aktivitet och socialiserande för min del.


Hällristningarna är nu ifyllda med rödfärg för säsongen och de förstörda skyltarna utbytta.


Och rosorna blommar för fullt i den trädgård för allmänheten där jag brukar fota.


Det gjorde även de här små ill-lila blommorna.


Vallmo som såg ut att vara gjord av silkespapper.


Och så gräs förstås. Jag älskar gräs!


Gräs kan man dessutom testa att fota med lång slutartid och röra kameran vertikalt samtidigt som man fotar (minns du träden Mamarazzi?!?). ;-)


Pionboll.


Och utslagen pion.

Efter lång promenad under trevligt småprat var det skönt att komma hem. Det blev uppvärmda thaimatsrester till middag för mig (man får hålla sig till mat som funkar skapligt) och pizza för maken. Men jag tror ingen av oss var så ledsna över den annorlunda midsommarkosten. *ler* Vi såg två rätt skapliga filmer ("Freedom writers" och "Invincible") och det enda jag riktigt saknade var ett glas vitt vin. Men alkohol har jag helt valt bort så länge min mage är dum. Däremot festade vi på lite färska jordgubbar och vaniljglass (GB:s låglaktosglass tyckte jag bättre om än Tofuline). Men äter jag frukt och bär får jag betala för det. Min mage gillar inte det.

Det är i sanning en gåva att vara gift med en man som är nöjd och glad även när vi bara sitter hemma och myser vid TV:n en sådan här helg. Och det är i sanning en gåva att känna likadant. På så sätt kan en högst enkel midsommar ändå känns lyckad.

20 juni 2007

Scary feeling

Det är på något sätt ganska skrämmande att älska någon totalt och reservationslöst. Samtidigt som det är en varm och lycklig känsla blir man ju oerhört sårbar. ”Jag kan inte leva utan dig” säger man ju ibland kanske lite vårdslöst utan att riktigt mena det. Men jag kan verkligen inte föreställa mig att leva utan min Älskling. Han är ju mitt allt, min tvillingsjäl och den som håller mig uppe långt efter att jag egentligen inte orkar vara tapper längre. När krämporna avlöser varandra i en aldrig sinande ström skulle jag ha lagt mig ner och låtit depressionen och apatin ha tagit över för länge sedan om inte han funnits. Han får mig att le och orka lite till och lite till och så ännu lite mer.

Jag har känt honom i nio år och älskat honom snart åtta år. Och det blir bara ”värre och värre” med åren. Kanterna slipas sakta av och vi blir mer och mer synkade. Och jag vet inte vad jag skulle göra om han slutade älska mig tillbaka… För första gången i mitt liv sorterar jag in mina CD-skivor bland hans CD-skivor, mina böcker bland hans böcker och sparar inte ett halvt extra bohag "utifall att". Äntligen vågar jag riktigt tro att "this is it", det är här jag ska stanna. Det är honom jag ska bli gammal tillsammans med.

Underbart……….och skrämmande!

17 juni 2007

Att känna sig som en usel dotter

Jag hade ju semester förra veckan. Det är då man ska känna sig lugn och avslappnad har jag hört. Synd bara att jag har glömt bort hur man gör och går runt som ett stressat Knytt hela tiden. Det underlättar inte heller att åka och hälsa på sin mamma. I alla fall inte om man har en alldeles sällsynt förmåga att reta halvt ihjäl sig på nämnda mor och därför går omkring som en spänd fiolsträng hela tiden.

Jag blir verkligen så trött på mig själv! Och på den omständighet att jag och min mamma är så olika. Det blir så uppenbart när vi hälsar på. Mamma vill ha en energisk och social dotter som hon kan visa upp för alla sina vänner och för sina grannar ute i sommarstugeområdet. Och jag blir dödsirriterad och tänker tjurigt att jag minsann inte är något jävla utställningsföremål som hon kan dra runt och visa upp för sina bekanta (som jag för övrigt har noll och ingen lust att träffa). Och så anstränger jag mig så mycket jag kan för att inte visa hur irriterad jag blir och säger istället att jag inte riktigt har ork att vara social eftersom jag inte mår så bra (och borde kanske vara nöjd med att jag åtminstone inte exploderar och säger vad jag tänker). Och så blir hon besviken och jag blir besviken för att jag känner att jag inte duger som jag är.

Och så känns det fortfarande som vi kommer ner för att hälsa på och ögonblickligen anlitas som allt-i-allo-fixare. Och jag vet att min mamma är sådan, att hon glatt och tämligen skamlöst utnyttjar alla besökare till att fixa saker hon inte kan fixa själv. Och jag inser att det inte är lätt att vara ensamstående, dryga 60 år med diverse krämpor och ha både bostadsrätt och sommarstuga som ska skötas. Jag vet och jag förstår, men blir ändå stressad och irriterad. Jag skäms för att jag blir det, men kan uppenbarligen inte låta bli. Varenda gång vi åker ner känns det som vi åker dit och jobbar. Kanske främst min stackars man som får fixa med datorn, bygga ihop möbler, bära saker och försöka laga trasiga saker. Och så skäms jag lite inför honom för när vi åker till hans föräldrar blir vi hopplöst bortskämda för det mesta. När vi åker till min mamma får han jobba häcken av sig. Kul…

Och det känns som jag sitter i en rävsax. Det är ju inte så lätt att säga till sin mamma att nej, vi har ingen lust att hjälpa dig. I synnerhet inte när hon frågar om vi kan göra det och det eller helt enkelt bara säger att "så bra men då kan ju jag köpa det när ni kan hjälpa mig och bära och montera". Jag är ju dessutom enda barnet så det finns ingen annan som kan avlasta. Och eftersom hon bor 17 mil bort hinner hon ju samla på sig en hel del mellan gångerna. Det hade på sätt och vis varit lättare om vi bott i samma stad.

Jaja… Det slutade med att jag var trött och sur och säkert inte särskilt trevlig medan vi var där. Jag mådde inte bra rent fysiskt (min mage verkar inte tåla någon slags mat just nu) så toleransnivån var lägre än vanligt. Men även om jag hade skäl så slutade det hela med att jag skämdes och kände mig som en usel dotter och hela besöket lämnade en fadd smak i munnen. *suck*

När vi kom hem inleddes värmeböljan och sen var jag tvärdäckad på grund av det. Det var ju så in i norden hett att jag inte kunde gå ut utan att få nästan migränliknande huvudvärk. Och inte kunde man sova för det var så varmt. Usch! Så slutet av semestern blev inte mycket roligare den. Det var ett Knytt som jublande mottog svalare luft på söndagskvällen.

31 maj 2007

Jobbsnack

Jag har ägnat veckans jobbtimmar åt att frenetiskt försöka jobba undan så pass att jag kan gå på semester under nästa vecka utan allt för dåligt samvete. I tisdags jobbade jag undan lite tråkig administration och kom på den eminenta idén att redan nu sätta upp en lapp på min dörr med informationen "Semesterstängt v 23. Åter 11 juni". Sen gick jag hem och var ledig hela onsdagen. Idag fick jag veta att jag satt myror i huvudet på mina kollegor då de började undra om jag gått på semester redan i tisdags och inte tänkte komma tillbaka mer den här veckan. Själv tyckte jag att min lapp var hur tydlig som helst. Så det kan bli! =D

Idag har jag jobbat som en galärslav (nästan) för att försöka rensa skrivbordet och lämna nödvändig information till mina närmsta kollegor om sånt de behöver hålla koll på. Naturligtvis ringde telefonen mer än den någonsin brukar göra till följd att jag fick gjort ungefär hälften av vad jag tänkt mig. Min telefon ringer alltid som mest när jag inte har tid. Det beror på DGS om du frågar min man (DGS = Den Gigantiska Sammansvärjningen – av, förmodar jag, de högre makterna). ;-) Så imorgon har jag redan gått på semester. Åtminstone om du ringer till mig på jobbet. Jag mååååste få lite tid att göra klart de få timmar jag får kvar mellan ett besök, ett möte och den flextimme jag tänkt gå tidigare p g a för långa dagar tidigare i veckan.

Sen ska jag ha semeeester en vecka! Och när jag kommer tillbaka är inte de hemska praktikanterna kvar längre. Har jag berättat om dem? Min arbetsplats tog efter viss tvekan emot två högskolepraktikanter under förutsättningen att de skulle vara på vår avdelning. När de väl kom hit blev de jättebesvikna och ville inte alls lära sig om det vi pysslar med. Nej, de ville vara på en annan avdelning, eller egentligen ville de inte alls vara hos min arbetsgivare utan hos en helt annan arbetsgivare (som inom parentes sagt inte tar emot praktikanter). För att (försöka) göra en lång historia kort: Jag utsågs till handledare, jag och min chef försökte vara schyssta och kompromissa så de även kunde göra sånt det tyckte var roligt. Slutresultat: de gör nästan enbart sånt de tyckte var roligt och hafsade sig igenom de arbetsuppgifter de egentligen var där för att utföra.

Idag hade de en vecka och två arbetsdagar kvar då de kom upp till mig och lämnade över det jobb de höll på med "eftersom de ju skulle sluta". Vid det här laget bara himlade jag med ögonen (i smyg) och sa inget. De har liksom inte synts till på 1½ vecka och det de presterar tar mig lika lång tid att rätta som om jag gjort det själv. Typ. Så orka bra sig! Förutom det lilla faktumet att jag retar ihjäl mig på dem då. ;-) Idag lyckades de även skicka ett tämligen spydigt mail till en kollega. De hade frågat henne om de kunde bjuda på fika när de slutade och om hon kunde kolla vem som hade fredagsfikat den veckan. Nu hade hon glömt att kolla det och idag fick hon ett mail som gick ut på att eftersom de inte hört något från henne antog de att det kvittade om de bjöd på fika. För man kan ju inte fråga igen eller så? Dessutom skulle de sluta 1½ dag tidigare och min chef berättade att de verkligen tiggt sig till det (och han såg ingen mening med att neka dem eftersom vi bara vill bli av med dem). Jag hoppas verkligen att de inte får några bra vitsord från chefen (gudarna ska veta att jag försökt peppa honom att skriva sanningen). På tre månader har de presterat ungefär så mycket som en nyanställd normalt sett fixar på….2-3 veckor (om jag ska vara snäll). Fantastic!

30 maj 2007

Vem har förändrats?

Jag var tillsammans med en man från det att jag var 19 år tills jag nästan skulle fylla 29. 10 år delade vi. Vi hann förlova oss, flytta ihop, flytta isär, flytta ihop och gifta oss. Och någonstans längs vägen växte vi isär. Jag vet inte om vi någonsin var så himla sammanväxta. Ganska olika var vi och jag tror i ärlighetens namn mer att jag behövde honom än älskade honom. Det kanske låter underligt, men han var min trygga punkt efter en ganska ensam och olycklig uppväxt. Och han var lugn, trofast och älskade mig över allt annat. Och det var nog för mig. Då.

När vi separerat fortsatte vi vara vänner. Vi hörs fortfarande av genom mail ibland och ses någon gång väldigt sällan. Jag har inte kontakt med någon annan från den tiden av mitt liv så det känns lite trösterikt (?) att vi ändå hörs av ibland. Även om han kan reta gallfeber på mig som få andra (möjligen undantaget min mamma).

Men det är märkligt… När jag får mail och han skriver om sitt nuvarande liv skakar jag sakta och förundrat på huvudet och undrar… Ja, vad undrar jag egentligen? Vad såg jag någonsin i honom? Är det han som har förändrat sig så mycket sedan tiden vi var tillsammans? Eller är det jag som har förändrat mig? Var han så där…."bonnig" på den tiden? Var han lika inskränkt och mästrande då? Eller är det kanske jag som blivit inskränkt och högfärdig? ;-) Inte vet jag! Jag vrider och vänder på det i tanken men får liksom inget perspektiv. Det finns ingen utanförstående som kan tala om för mig vem som ändrat sig mest.

Inte för att det egentligen spelar någon roll. Det är bara mitt rastlösa sinne som måste grubbla på allting till förbannelse. Hur gör man för att bara vara och acceptera att saker är som de är utan att ifrågasätta allt? Jag framställer mig gärna som "en dum blondin". Glad och harmlös och lite virrig. När folk lär känna mig lite mer får jag ofta kommentarer (uttalade med mild förvåning) om att jag ju inte alls är korkad utan tvärtom rätt skärpt. Varför presenterar jag så bredvilligt mig själv som "dum blondin"? Är det för att inte behöva bevisa något, inte ha något att leva upp till? Dåligt självförtroende kanske?

Som sagt, jag grubblar för mycket. *ler*

Helgen

I helgen som var blev det övernattningsbesök hos makens föräldrar. I fredags kom jag hem ledsen och uppgiven från jobbet och dessutom med mer plågor än vanligt i kroppen. Det är risk att jag blir överlusad med jobb framöver och det är jobbigt som det är just nu att jobba halvtid och periodvis inte riktigt hinna med alla bråttom- och måste-ärenden. Nu ser det ut som om jag, åtminstone under en period, blir ansvarig för mer än jag rimligen kan hantera. Och ja, jo, jag ska sparka bakut och vägra ta ansvar för det som sannolikt brakar åt skogen. Men i fredags var jag sur och besviken på min chef och absolut inte sugen på att vara social. Men ibland får man anstränga sig lite extra och göra saker för sin älskling.

Det blev grillning hos svärföräldrarna tillsammans med svåger, svägerska och deras barn. Och köttet var marinerat i vitlöksmarinad och det innebar att jag, som inte tål mer än ytterst lite vitlök, fick äta sallad och potatis till middag. Tyvärr (för mig) älskar mina svärföräldrar vitlök och jag tror inte de förstått hur dålig jag blir i magen när jag äter det, trots att jag påpekat det vid flera tillfällen. Nåja, jag blev ju mätt ändå så…

Det var inte särskilt varmt ute i fredags kväll. Och myggorna var något ettriga. Men dessa petitesser hindrar inte älsklingens släkt från att sitta ute. Själv hade jag varit tvungen att ikläda mig polarutstyrsel för att inte frysa ihjäl stillasittandes som vi var, så jag gick in efter maten. Svärföräldrarnas goskatt följde med mig in och försökte tigga till sig lite mat. I brist på mat gick det bra med lite gos och kel istället. *ler* Jag gillar verkligen inte katter något vidare annars, men denna kisse har vunnit mitt hjärta – trots att han gärna sticker klorna i ens lår när man kelar.

Jag tog hand om det mesta av disken, fixade sängen och bäddade och sen satte jag mig och läste ett tag. Till slut kom de däringa friskusarna vars släkt jag gift in mig i in. Då var klockan halv tolv tror jag och vi satt och pratade till närmre ett. Sen sömntablettssov jag några timmar innan jag vaknade. Låg och slumrade lite, läste ett tag och gick sen upp. Jag är ju gift med en nattvarelse så han sov/vilade till klockan var bortåt två. Det var visst huvudvärk också. (För) mycket rödvin gissar jag.

Solen sken och jag fördrev lite tid med att strosa runt på tomten med kameran. Ett par kort har jag redan lagt ut på annan plats, men här är några till:


17-årig herre har sökt skugga för solen. Favoritplatsen är bland skorna (!) i hallen.


Svärmor har tumme med kaktusar och får de flesta att blomma (även denna men det kortet blev inte bra så det får ni inte se).


Små vita blommor och ett fejkbi. :-)


Besök i fårhagen. ;-)


Och kaprifolen doftade ljuvligt!


I grämattan växte tjocka tuvor med bellis (eller tusensköna som jag kallar det).


Svärföräldrarnas hus fotat ur gräsrotssynvinkel.

23 maj 2007

Den misslyckade

Ikväll är jag ett mycket litet, ömkligt och ledset Knytt. Det värsta är att jag inte har någon särskild anledning att vara det, så jag kan inte ens självömka mig med gott samvete. Jag är bara ledsen. Det är bara för mycket. Allting. Sådana här kvällar saknar jag min gamla oas här på nätet, det jag kallade Hemma. Det är skillnad på att blogga och att hänga på ett community. Jag saknar det vänskapliga surret om allt och inget.

Så vad är det som är fel då? Jag vet inte riktigt. Det är nog en kombination av saker. Två år av krämpor som ständigt avlöser varandra. Ett år med en riktigt jobbig åkomma som stundtals är tämligen outhärdlig att dras med. En stresskänslighet och nedsatt toleransnivå som snarare blir värre och värre än bättre och bättre. Häromdagen insåg jag att jag satt och var stressad över att jag inte lyckades planera min vardag tillräckligt stressreducerande. Det fick mig visserligen att skratta högt åt mig själv, men det var samtidigt en riktigt läskig larmsignal. Vad håller jag på med? Jag är mitt i en ond cirkel där mina försök att planera vardagen och stressreducera gör att jag bara blir ännu mer stressad. Det är så sjukt!

Jag går omkring och känner mig sjuk, trött och stressad. Socialt umgänge känns mer som en plåga än som något roligt. Samtidigt blir jag grymt uttråkad av att bara gå omkring här hemma. Inte blir det bättre av att mannen i mitt liv för närvarande jobbar en låååång räcka av nätter och sover till långt in på eftermiddagen. Jag tassar omkring och försöker vara tyst och vet inte riktigt vad jag ska göra när han sover och jag inte jobbar.

Och så är jag så himla lättirriterad och retar mig på alla människor. Det är verkligen en förbannelse för det tar så mycket energi och det är så meningslöst och det gör mig till en usel människa. Så då kan jag ju passa på att irritera mig på att jag blir så irriterad. Väldigt konstruktivt!

Jag vill umgås med roliga människor som låter mig vara barnslig och impulsiv och som vill blanda djupa samtal med skratt och ironi. Men jag orkar inte ta tag i det. Att åka bort och hälsa på folk känns oöverstigligt och att ha övernattningsgäster här känns också lite jobbigt. Och här i stan har jag inga sådana vänner. Men jag saknar K. Åh så jag saknar K! Faktum är att jag skulle behöva umgås med just henne. Jag kände det nu när jag tänkte på henne. Tårarna steg i ögonen av längtan efter henne. Hon är nog världens snällaste, mest förstående, människa. *suckar djupt* Hon var den största förlusten med att flytta från Stockholm. Jag måste försöka ordna så vi kan ses i sommar!

Så vad gör man när man känner sig ensam och längtar efter socialt umgänge, men inte riktigt har ork att planera och engagera sig? Jo, man hänger på nätet. Och när Hemma inte längre finns letar man efter något nytt ställe. Och jag har delvis hittat ett nytt ställe. Det är inte alls samma sak (inget community utan ett onlinespel) men det är ändå någonstans att surra med folk. Men jag vet inte… Ikväll känns inte det heller roligt.

Jag tror jag är på väg att tappa gnistan. Det är vår. Det är ljust, ljust, ljust. Och det känns lite jobbigt för jag vet inte vad jag ska göra med allt ljus. Det känns jobbigt att sitta inne i en (allt för) ostädad lägenhet och tro att "alla andra" är ute och gör roliga saker i vårvädret. Jag önskar mig en välstädad lägenhet med tavlor på väggarna. Känns som vi aldrig kommer i ordning och som att det (nästan) alltid är jag som måste ta städinitiativ. Jag vet att jag bara jobbar halvtid och att han jobbar heltid och att mer av hushållssysslorna därmed hamnar på mig. Men jag hatar att städa (mest av allt hatar jag att damma)! Och när jag inte hinner/orkar med att hålla det rent vantrivs jag och stressar upp mig. Och så vill jag inte be om hjälp för det känns så misslyckat.

Det är nog där skon klämmer. Jag känner mig misslyckad. Misslyckad på jobbet som inte orkar/har lust att vara social för jag har inget gemensamt med mina kollegor. Misslyckad som fru som jämt är trött, ledsen och irriterad (han skulle protestera nu, men jag känner det så). Misslyckad på nätet som inte är älskad av alla (för man måste ju vara världsbäst på allt, annars räknas man inte). Misslyckad som dotter för att jag inte är sån som min mamma skulle önska att jag vore (jag glömmer snabbt alla gånger hon talar om att hon älskar mig och berömmer mig och minns istället de gånger hon uttryckt en önskan om att jag skulle vara annorlunda än jag är). Misslyckad som Knyttet för att jag inte orkar utvecklas till en fulländad människa utan harvar omkring i samma gamla feltänk.

Jag är så trött på att vara jag! "Du tänker för mycket!" brukar han säga, min man. Och ja, jag grubblar på allt. Jag analyserar och vänder och vrider på saker in absurdum. Är det konstigt om jag är stressad och trött i huvudet? Förmodligen inte. Men jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här själv! Jag har börjat inse att jag måste försöka få hjälp. Steg ett är att försöka få gå den här stresskursen genom företagshälsovården. Min snälldoktor sa till mig i veckan att jag uppvisade flera typiska utmattningssymptom och jag vred mig av obehag på stolen. Men jo, innerst inne vet jag det också. Jag är så utmattad psykiskt att jag tror min kropp tar till alla möjliga knep för att försöka få ro. Men hur är det möjligt att leva mitt lugna, ganska välorganiserade liv, och få sådana symptom? Hur värdelös och misslyckad som människa måste man inte vara då?!?

Så går tankarna ikväll hos ett väldigt litet och ynkligt Knytt.

19 maj 2007

Flyguppvisning

Fyra dagar ledigt. Torsdag – söndag. Välbehövligt! Och även maken är ledig och har för en gångs skull inga datorer som ska mekas med eller andra måsten. Så vi har fått tid att umgås. Känns som det var (för) länge sedan!

I torsdags eftermiddag trotsade vi en kall blåst och åkte och tittade på flyguppvisning. Eller jag kanske ska skriva att älsklingen tittade och jag fotade? ;-) Vi missade de flesta flyguppvisningarna eftersom vi kom så sent, men älsklingen hade jobbat natt och behövde få sova några timmar. Och lite är bättre än inget resonerade vi.


Här står "Daisy", en gammal ärrad DC-3:a tillverkad 1943 (!). Dessa plan användes bl a till signalspaning, materieltransporter, utveckling och utprovning av ny elektronik samt radarutrustning.

Sen var det det där med att försöka fota stridsflygplan i luften. De rör sig fort och de är små mot himlens stora valv. Det var bara att inse att min Minolta Dimage A1 inte räckte till. Men jag såg i alla fall ett SAAB 32 Lansen jaktplan svischa förbi och flyga upp och ner och i loopar och allt vad det var. Och jo, det blev några halvsuddiga kort också, men inget värt att visa. Och sen kom SAAB 39 Gripen dånande och det var lite roligare för den piloten demonstrerade både hur attans fort de kan flyga och även hur himla långsamt det kan gå. Och när han flög så där saaaakta, ja då hann min kamera med lite bättre.


Fast det blev fortfarande mest en liten prick på himlen. ;-)


Underifrån.


Och poff så försvann det i fjärran igen!


Piloter i flygplan av okänt märke.


Konstflygmaskin med väldigt närgången och nyfiken åskådare. :-)


Och ett jättelitet, sött, flygplan som tydligen är en Zephyr 2000. Det används för flygträning. Modiga flygelever måste jag säga, som vågar flyga i en sån liten bubbla!


Närstudie.

Nu var det inte bara flygplan på den här Flyg- och motordagen. Det fanns andra, mer eller mindre märkliga, inslag också.


*himlar med ögonen*


"Den där motorcykeln måste du fota!" sa älsklingen bestämt. Så då gjorde jag det. Den var onekligen originell och monsterstor!


Den är bisarrt stor och är ett hemmabygge i 500kg-klassen som drivs framåt av en Corvette V8.

Att ta sig hem var också ett äventyr. Vi satt i bilen på ett gräsfält i nästan en timme innan vi kunde köra hemåt. Man kan lugnt påstå att flygfältet ligger dumt till rent trafikmässigt för det sa bara tjopp så var alla vägar helt igenkorkade. Men lite kul var det att studera folks hysteri när det gällde att komma först och absolut inte släppa in någon annan före. Det var centimetrar från att två bilar skulle krocka flera gånger.


Jag lyckades inte göra kaoset rättvisa, men det kommer alltså bilar från alla håll som alla ska ta sig upp på en och samma lilla grusväg. Och ingen vill vika en millimeter för någon annan.

16 maj 2007

Somliga dagar

Vissa dagar vaknar jag och upplever världen omkring mig som en smula off key. Eller kanske är det jag som är i osynk med världen? Ljuden, färgerna, lukterna gnager på mitt sinne, och jag retar mig på allt och inget.

Folk är idioter och det som borde vara ljuvlig vårgrönska antar en sjuklig färg.

Somliga dagar antar en (mar)drömlik skepnad. Allt för lite sömn, allt för många krämpor, ackumulerad stress. Somliga dagar ser min vårvärld mer ut så här:

15 maj 2007

Mitt arma huvud!

Ibland undrar jag hur mycket huvudvärk som får plats i ett stackars huvud. Är det inte lite konstigt hur man kan gå från en dag till den andra från (med mina mått mätt) normalmycket huvudvärk till megamycket huvudvärk nästan hela tiden? Och jo, det är bara spänningshuvudvärk. Jag vaknar med sammanbitna tänder och spänd panna och minsta stresspåslag under dagen utlöser en nästan migränliknande huvudvärk som oftast inte släpper förrän frampå kvällen, om ens då.

Usch vad less jag är på det här! Tvingar mig ut och gå när jag egentligen inte orkar för promenader är stressreducerande. Frågan är vad jag är så himla stressad/uppskruvad över? Jag vet inte. Och det är nästan det mest frustrerande. För vet jag inte kan jag inte göra något åt det. Pratade med min chef igår och nu låter det i alla fall som jag sannolikt kommer att få gå en stresshanteringskurs i höst genom företagshälsovården. Det låter bra det! Jag har bara försökt få till stånd detta i två år nu.

För övrigt fick jag bara beröm av min chef under vårt samtal (som blev 1 timme och 45 minuter långt istället för, som planerat, en timme). Det var skönt för jag är expert på att tro att jag nog säkert inte alls gör ett särskilt bra jobb. :-)

10 maj 2007

En fråga om tid

Jag visste väl egentligen att det bara var en tidsfråga innan det skulle ske. Internet är inte lika stort och anonymt som man lätt kan luras att tro. Tidigare i veckan kom en av mina kollegor förbi och berättade att han sökt på ett ord på Internet och hade hamnat på en blogg. Min blogg (inte den här då, utan den andra)! Han hade känt igen mig på presentationsbilden och förnamnet. Jag har hela tiden skrivit i åtanke att vem som helst kan hitta dit, men har ändå medvetet valt en bild som visar mig i profil (inte lika lätt att känna igen). Och även om man tänker att man bara ska skriva sånt man kan stå för är det ändå lite olustigt. Jag har ändå lämnat ut rätt personliga tankar och händelser. Bytte till en äldre och ännu mer anonym bild nu. Jag behöver ju inte direkt bjuda in folk i mitt bloggliv.

Var det tvunget att vara just han suckade jag inombords. Han som jag för mitt liv inte kan med för han är för korkad/lat? för att sköta sitt jobb. När man övertar ärenden efter honom möter man allt som oftast frustrerade människor som upplever sig felbehandlade och otrevligt bemötta. Ska han sitta och rota bland mina texter? *rys* Det finns en anledning till att jag tidigare skrivit "bakom låsta dörrar". Då kunde jag skriva allt. Nu känns det som jag måste dela upp mitt liv och skriva mina privata tankar här och de delar där man kan känna igen mig (vänner, bostadsort och sånt) får jag skriva om i den andra bloggen. Lite bängligt. Men kanske en vanesak?

Annars då? Mycket av min fritid går åt till att följa en massa intriger i det onlinespel jag spelar. Oh me, oh my vilka skandaler som nu är på väg att avslöjas! Jag omväxlande förfäras och förtjusas av allt jag får höra! ;-) Själv balanserar jag glatt i mitten och väntar på vad som ska hända.


Mycket mer av min fritid borde gå åt till sjukgymnastik, promenader och sådant. Men det blir lättare och lättare att motivera sig att komma ut och gå. Igår längtade jag ut och njöt av att gå, trots att jag fick gå själv. Snart, snart kommer andungarna och då ska jag och kameran ut och gå ständigt och jämt! :-)


5 maj 2007

Sånt man nämner, och inte nämner

Det blir visst lite en omställning det här. Att skriva "öppet". Att veta att "vem som helst" kan läsa och att därmed väga orden på våg på ett annat sätt. Vill jag skriva ut namnet på staden jag bor i? Vill jag nämna favoritfiket med namn? Gör det något om någon känner igen vyerna på mina bilder? Hur anonym kan man vara på en öppen blogg? Eller kanske snarare, hur privat bör man vara?

För dem som hittat hit "av sig själva" kan jag väl nämna att jag är halvtidssjukskriven från ett jobb på en Myndighet, som jag trivs väldigt bra med. I torsdags träffade jag min läkare på Företagshälsovården. Jag går och väntar på en kallelse till en undersökning och tills den blir gjord och man vet om det eventuellt går att operera bort mina besvär fortsätter jag jobba halvtid. Det var ändå bra att träffa läkaren i torsdags. Jag har dragits med förkylningar, feberkänsla och en enorm trötthhet/matthet ända sedan i höstas och nu skrev hon en remiss för en rejäl provtagning. Jag hoppas ju naturligtvis att det inte ska visa på något värre än möjligen en ofarlig vitaminbrist, men det ska bli skönt att få kolla upp blodvärdena. Sist jag tog prover (av liknande anledning) var 1998 och så sa läkaren att jag hade exceptionellt bra värden – på allt – vilket tydligen var ovanligt. Det hoppas vi har hållit i sig! ;-)

Jag skulle verkligen vilja få lite energi nu! Jag vill orka gå promenader och börja jogga så smått igen. Det farliga med att vara dödens trött och hängig hela tiden är att det lätt blir så att man ligger och tittar på film och käkar chips halva kvällarna. Det är inte bra när man hellre vill att vågen ska peka neråt än uppåt. Det är ingen katastrof än. Jag köpte faktiskt ett par nya shorts häromdagen i en mindre storlek än jag kunnat ha på många år. Men ändå. Vem vill vara ett vandrande lik som inget orkar?

30 april 2007

Tre fotografer på vift

Igår kom Annelie och hennes son hit med sina datorer. Min kära man har ju liksom blivit halva bekantskapskretsens datasupport. Det är tur att han tycker det är ganska roligt att sitta och pilla med datorer. :-)

När de nu ändå skulle komma hit bestämde vi att vi skulle gå på fotosafari. Så tre fotnördar travade runt halva nejden och fotade allt från blommor, till trappor, till sönderslagna bänkar. Typ. :-) Vi började med att klättra nästan högst upp i en läskig spiraltrappa med trappsteg av sådant där galler som gör att man ser rakt ner. Jag vet inte vems ben som skakade mest, mina eller Annelies? ;-) Men utsikten där uppifrån var värd lite knäskak.




Allra högst upp vågade vi oss inte.


Samma bro som jag fotat ovanifrån fotade jag även ur "grodperspektiv".

Naturligtvis var vi tvungna att gå till stans mysigaste fik och sitta i solen och äta våfflor och dricka kaffe och diskutera foto. Det var kul att Annelies 17-årige son ville följa med oss "tanter" på fotosafari. Och det är kul att fota tillsammans med andra för man inspireras av deras bildseende och får tips på annorlunda vinklar. Dessutom behövde jag verkligen komma ut och få friskluft och lite sol på nosen. Vi var ute och gick och fotade i flera timmar!


Inuti en rhododendronblomma.


Skrikiga tulpaner.


Här blev jag inspirerad av mina fotokompisar att ta ett annorlunda kort. Detalj under en vägbro.


Är inte trädens blad ljuvliga så här års? Som små mjuka musöron!


Öppna landskap gillar vi!


Så fort jag fick syn på det här trädet såg jag för mig en bild med namnet "One tree hill" (underbar U2-låt). :-)


Hällristning.

Mycket prat om allt mellan himmel och jord hann vi med. Och när vi kom hem, och skulle ladda över deras bilder till min dator för att frigöra plats på minneskorten, blev vi sittandes och pratade och pratade tills vi nästan svimmade av hunger. Mest hungrig var nog en viss 17-åring tror jag. ;-)

Jo, det var en BRA dag. En sådan där tanka-energi-dag som jag behövde. Korten blev kanske inte så lysande, men man får se det som att man lär av sina misstag.

27 april 2007

När blev vintern till högsommar?

Jag hänger inte riktigt med. Nyss låg det snö i norrsluttningarna, men igår var det högsommarvarmt ute. När klockan var 22.00 var det fortfarande över 20 grader varmt ute. Är det verkligen bara april?!

Efter jobbet igår tog jag kameran över axeln och maken i handen och gick ut i solen. Av någon outgrundlig anledning hamnade vi på favoritfiket. Jag vet ingen bättre slags stressreducering än att sitta där med en latte och något gott att äta och lyssna på fågelsången och småprata!


Deras bullar är underbart goda och de finska pinnarna så stora att man lätt kan dela på en.

Till och med ett Knytt, med en efterhängsen förkylning, orkade promenera lite efter den stärkande fikan!


Magnolian blommar!




Och på marken blommade andra saker.

På förekommen anledning

Jag vill fortfarande inte dryfta detta där. Men….

Well… Det är min uppfattning (vilken jag iofs vet delas av andra) att somliga betett sig onödigt spydigt och otrevligt. Det är inget jag egentligen orkar ta åt mig av, men det gör samtidigt att jag inte längre känner den trevliga anda som jag tyckte fanns "Hemma". Och efter att en tid ha känt att det ger mig mer negativa än positiva känslor valde jag bort. Och det räcker väl bra så.

Varför stanna någonstans där kommentarer jag skriver till en person ska analyseras och vridas på av någon annan? Varför ska jag tvingas antingen tiga (och "svälja") eller ta strid när folk himlar med ögonen och spydigt skriver "Jeez..." som kommentar på något jag i all välmening skrivit till en av mina kompisar? Om det hade kunnat finnas en ömsesidig respekt där vi konstaterat att nej, vi tycker inte lika, vi ser nog olika på ungefär precis allt, och nu kan vi bara ignorera varandra hade det varit en sak. Men så enkelt var det tydligen inte och därför väljer jag att gå.

Det är ingen stor sak. Det är inget stort "offer" från min sida. "Hemma" finns inte mer och det är dags att dra vidare. Jag är inte den första och jag är inte den sista.

Det enda som egentligen är viktigt är att JAG lyssnar på vad JAG vill. Jag har äntligen blivit bättre på att aktivt välja saker jag mår bra av. Jag har äntligen blivit bättre på att in absurdum hålla mig väl med folk och försöka få dem att tycka om mig. Jag har börjat våga rycka på axlarna och skita i somliga. Och jag vågar stå för att jag inte vill bli en argumentationslysten människa som tycker att ganska mycket är tillåtet i debattens hetta.

Jag kanske faktiskt har börjat hitta en bit av mitt sanna jag. Det är inte bara här, på nätet, jag märker den skillnaden. Hon som var så ivrig att passa in och vara omtyckt har allt mer börjat gå sina egna vägar även på jobbet och i andra sammanhang. Och det är en jäkligt intressant väg att vandra!

23 april 2007

Rudolf(ina) med röda mulen

I fredags fick vi besked om att det inte blir några fler uppsägningar på jobbet. Så himla skönt!!! Jag blev så lättad att jag blev alldeles tom inuti när den första glädjen lagt sig. Märklig känsla, men jag tror det var en effekt av att spänningen släppte (även om jag försökt att inte tänka på det har det ju ändå varit en konstant oro). Jag blev nästan lite ledsen på något ologiskt vis…?

Jag köpte med mig fikabröd hem till min förkylda make så vi kunde "fira" lite i all enkelhet. Och det var ungefär det jag orkade med. Sen slog förkylningen till mot mig. Snacka om att jag blev "nerklubbad"! Jag har legat däckad hela helgen och ojat mig. *s* Det är jobbigt när näsan rinner hela tiden och sticker/svider så mycket att ögonen tåras och rinner de också! Och så värkande bihålor, täppta öron och feber. Pust! Som tur var lyckades vi vara sjuka "i skift" så älsklingen var lite piggare i lördags när jag var som sämst. Fråga mig inte hur jag bar mig åt, men i lördags var jag så sugen på tomatsoppa med pastaskruvar (det blir jag alltid när jag får feber, det är verkligen skumt) att jag på något sätt lyckades orka laga det (med bistånd av maken så klart). Vi gör soppan "från grunden" med skållade tomater, hackad lök och vitlök o s v. Och det blev SÅÅÅ himla gott!!! Och så åt vi gratinerade baguettehalvor med vitlöks- och örtsmör och riven ost. Mmm!

Idag har även jag återvänt till "de levandes skara" igen. Okej, jag blir andfådd av att gå upp för en enda trappa, men det är ändå framsteg jämfört med igår då det var en bedrift att sitta på en stol. ;-) Trots att jag var trött och flurrig i skallen satt jag på jobbet idag och tänkte på hur lyckligt lottad jag ändå är som har ett jobb som jag trivs så bra med och som är så fritt! Jag satt och hjälpte en av praktikanterna med ett PM på eftermiddagen och vips så insåg jag att jag jobbat 20 minuter längre än jag egentligen behöver. Såna jobb gillar vi! :-)

17 april 2007

Att hämta en säng

Varenda gång jag tror att det inte kan bli värre så blir det det. Typ. Nu har jag haft blixtrande, migränliknande, spänningshuvudvärk varenda dag sedan förra söndagen. Inte alltid hela dagarna, men tillräckligt många timmar per dag för att förvandla mig till en urvriden trasa som nätt och jämnt orkar jobba halvtid. Det finns liten ork för oförutsedda händelser så helgen har varit en prövning. Jag var ledig i fredags eftersom vi skulle åka ner till min mamma i Småland och hämta hem diverse saker från hennes vind och källare. Det började trilskas redan när jag kom hem och upptäckte att vår frys hade dött. Till saken hör att ungefär allt som har kunnat gå sönder har gått sönder sedan vi flyttade in i den här lägenheten i höstas. Och frysen är bara ett par år gammal så den borde inte gå sönder. Men det gjorde den alltså. Så det var bara att torka upp vatten och slänga upptinade matvaror.

Sen åkte vi till mina svärföräldrar för att hämta deras släp. Vi var sena iväg och ännu senare blev vi för naturligtvis funkade inte bromsljuset. Och inte var det fel på släpet heller, utan på vår bils kontakt. Det är i de lägena man antingen vill lägga sig ner och tjuta eller vill ha svärföräldrar som lånar ut sin bil. Men, men…..efter ca 1½ timme hade maken och svärfar lyckats koppla om några sladdar så att vi åtminstone hade ett fungerande bromsljus (plus det som lyser i bilens bakrutas överkant). Det fick helt enkelt duga. Trötta och hungriga kom vi iväg. Det blev en middag på McDonalds i Mjölby och ankomst till mamma först när klockan nästan var midnatt.

Planen var som sagt att hämta upp lite grejer som mamma förvarat åt mig de senaste sju åren. Vi tänkte också åka till återvinningen med en gammal bokhylla och lite annat. Mamma blev så klart överlycklig vid tanken på att komma till en återvinning och började genast sortera ut en hel hög med grejer som hon ville ha med så det slutade med att vi på fredagen hade ett överfullt släp med grejer och inte kom iväg innan de hunnit stänga nämnda återvinning. Kvällen ägnades, som alltid när vi är nere, åt projekt "hjälpa mamma med diverse elgrejer". Det skulle installeras program på datorn, hon skulle lära sig använda den mobiltelefon som hon fick köpa billigt av mig, MP3-spelaren skulle "lagas" och en diskmaskin skulle installeras. Hon hade dessutom köpt en platt TV (Daewoo?) som hade ungefär den sämsta bild jag någonsin sett på en TV. En sån flopp! Det gick dessutom just inte att ändra färginställningen och någon skärpa syntes inte till så långt ögat nådde. Så den ville hon ju byta och hitta en bättre, och då vore det ju jättebra om vi kunde göra det på lördagen. Samma dag som vi skulle åka till återvinningen med ett lass osorterad bråte, åka till IKEA och köpa två Billyhyllor, åka tillbaka och fylla släpet med mina grejer (som skulle bäras ner fyra trappor från vinden), åka hem igen (17 mil), lassa av släpet, åka till svärföräldrarna och lämna släpet (3½ mil på små vägar), åka hem, handla och göra mat. Eh…ja just det! Eller inte! Där satte jag gränsen och tur var väl det.

Det tog tiiiiid ändå. Bara att lyckas baxa ner min 105-breda DUX-säng fyra trappor från vinden var ett nästan omöjligt projekt. DUX-sängar är vansinnigt tunga kan jag meddela. Och att baxa runt en sådan i ett smalt trapphus med en defekt arm är nästan hopplöst. Men det gick. Jag är lika envis som jag är klen. Och det var kanske tur i oturen att en av mammas f d grannar släpat min säng (som stått så fint i ett hörn på en ren matta med ett plasthölje över i alla år) från ett förråd till ett annat så att det madrasskydd (ett tusenkronors originalskydd från DUX) som satt på gått sönder och blivit helt smutsigt. Det innebar ju att inte vi behövde vara så rädda om det utan kunde ställa ner sängen ibland så att jag fick vila lite.

16.30 kom vi iväg från mamma. Längs vägen ringde vi klippan S som kom och mötte oss när vi kom hem och hjälpte till att bära upp sängen. Så schysst! Det blev sent ändå innan vi lämnat släpet och var hemma igen. Jag kände mig helt utmattad! Det är jobbigt att vara enda barnet känner jag ibland. På nåt sätt faller allt ansvar på mig (oss) att fixa allt som inte min mamma kan fixa själv. När vi åker ner "för att hälsa på" känns det oftast som vi åker ner "för att jobba". Och om det då åtminstone funkade med markservicen, men det gör det inte heller. För mamma planerar sällan i förväg och även om hon gör det måste jag övervaka matlagningen för vi har så olika smak och hon tycker t ex inte att man måste kolla om salladen innehåller larver/flugor/jord och jag är jättenoga med sådant och svälter hellre än äter sånt. Visst älskar jag henne, men vi är såååå olika när det gäller så mycket och jag har inte det tålamod jag önskar jag hade. I synnerhet inte när jag har blixtrande huvudvärk och är trött.

Äh! Det var bara så himla jobbigt den här gången! Och fortfarande står Billyhyllorna ouppackade. Sängen är åtminstone på plats, men det saknas ett överkast och några kuddomslag (örngott fast mer av prydnadskaraktär – vad kallas det?).

10 april 2007

När Hemma inte känns hemma längre

Det var en gång ett litet community dit endast inbjudna ägde tillträde. Det var "my home away from home", ett tryggt ställe där man kunde skriva från hjärtat och få respons i form av kloka ord och välmenande råd. Men inget varar för evigt. Så icke heller detta mitt Hemma på nätet. När Hemma stängdes skapades ett substitut. Och hur jag än försökt har jag inte känt mig särskilt hemma där. Några har fallit ifrån, men framför allt har några kommit till. Och en av dessa några har tydligen bestämt sig för att det är helt okej att vara arrogant, spydigt och allmänt otrevligt mot dem man känner för, inkluderande mig.

Jag orkar inte ens bli särskilt upprörd (och det är ovanligt för jag brukar kunna ta väldigt illa upp när folk är omotiverat spydiga mot mig). Han är helt enkelt bara för absurd för att jag ska kunna ta det personligt. Däremot blir jag irriterad och märker att det stjäl energi jag så förtvivlat väl behöver till annat.

Så nu har jag grunnat ett tag och bestämt mig för att jag flyttar mitt skrivande. Jag vill faktiskt inte dela mina tankar med honom. Jag vill nog inte kommentera bloggar där heller längre för jag orkar inte med att få hans taggiga mothugg på det jag skriver. Jag hade hoppats att vi skulle kunna "agree to disagree" och lämna varandra ifred, men så funkar det tydligen inte. Så fine, I'll back off.

Hemma känns inte längre särskilt "hemma" för mig. Men nätet är stort och jag kan skriva av mig här istället. Välkomna - gamla som nya läsare!