Tre fotografer på vift

Igår kom Annelie och hennes son hit med sina datorer. Min kära man har ju liksom blivit halva bekantskapskretsens datasupport. Det är tur att han tycker det är ganska roligt att sitta och pilla med datorer. :-)

När de nu ändå skulle komma hit bestämde vi att vi skulle gå på fotosafari. Så tre fotnördar travade runt halva nejden och fotade allt från blommor, till trappor, till sönderslagna bänkar. Typ. :-) Vi började med att klättra nästan högst upp i en läskig spiraltrappa med trappsteg av sådant där galler som gör att man ser rakt ner. Jag vet inte vems ben som skakade mest, mina eller Annelies? ;-) Men utsikten där uppifrån var värd lite knäskak.




Allra högst upp vågade vi oss inte.


Samma bro som jag fotat ovanifrån fotade jag även ur "grodperspektiv".

Naturligtvis var vi tvungna att gå till stans mysigaste fik och sitta i solen och äta våfflor och dricka kaffe och diskutera foto. Det var kul att Annelies 17-årige son ville följa med oss "tanter" på fotosafari. Och det är kul att fota tillsammans med andra för man inspireras av deras bildseende och får tips på annorlunda vinklar. Dessutom behövde jag verkligen komma ut och få friskluft och lite sol på nosen. Vi var ute och gick och fotade i flera timmar!


Inuti en rhododendronblomma.


Skrikiga tulpaner.


Här blev jag inspirerad av mina fotokompisar att ta ett annorlunda kort. Detalj under en vägbro.


Är inte trädens blad ljuvliga så här års? Som små mjuka musöron!


Öppna landskap gillar vi!


Så fort jag fick syn på det här trädet såg jag för mig en bild med namnet "One tree hill" (underbar U2-låt). :-)


Hällristning.

Mycket prat om allt mellan himmel och jord hann vi med. Och när vi kom hem, och skulle ladda över deras bilder till min dator för att frigöra plats på minneskorten, blev vi sittandes och pratade och pratade tills vi nästan svimmade av hunger. Mest hungrig var nog en viss 17-åring tror jag. ;-)

Jo, det var en BRA dag. En sådan där tanka-energi-dag som jag behövde. Korten blev kanske inte så lysande, men man får se det som att man lär av sina misstag.

När blev vintern till högsommar?

Jag hänger inte riktigt med. Nyss låg det snö i norrsluttningarna, men igår var det högsommarvarmt ute. När klockan var 22.00 var det fortfarande över 20 grader varmt ute. Är det verkligen bara april?!

Efter jobbet igår tog jag kameran över axeln och maken i handen och gick ut i solen. Av någon outgrundlig anledning hamnade vi på favoritfiket. Jag vet ingen bättre slags stressreducering än att sitta där med en latte och något gott att äta och lyssna på fågelsången och småprata!


Deras bullar är underbart goda och de finska pinnarna så stora att man lätt kan dela på en.

Till och med ett Knytt, med en efterhängsen förkylning, orkade promenera lite efter den stärkande fikan!


Magnolian blommar!




Och på marken blommade andra saker.

På förekommen anledning

Jag vill fortfarande inte dryfta detta där. Men….

Well… Det är min uppfattning (vilken jag iofs vet delas av andra) att somliga betett sig onödigt spydigt och otrevligt. Det är inget jag egentligen orkar ta åt mig av, men det gör samtidigt att jag inte längre känner den trevliga anda som jag tyckte fanns "Hemma". Och efter att en tid ha känt att det ger mig mer negativa än positiva känslor valde jag bort. Och det räcker väl bra så.

Varför stanna någonstans där kommentarer jag skriver till en person ska analyseras och vridas på av någon annan? Varför ska jag tvingas antingen tiga (och "svälja") eller ta strid när folk himlar med ögonen och spydigt skriver "Jeez..." som kommentar på något jag i all välmening skrivit till en av mina kompisar? Om det hade kunnat finnas en ömsesidig respekt där vi konstaterat att nej, vi tycker inte lika, vi ser nog olika på ungefär precis allt, och nu kan vi bara ignorera varandra hade det varit en sak. Men så enkelt var det tydligen inte och därför väljer jag att gå.

Det är ingen stor sak. Det är inget stort "offer" från min sida. "Hemma" finns inte mer och det är dags att dra vidare. Jag är inte den första och jag är inte den sista.

Det enda som egentligen är viktigt är att JAG lyssnar på vad JAG vill. Jag har äntligen blivit bättre på att aktivt välja saker jag mår bra av. Jag har äntligen blivit bättre på att in absurdum hålla mig väl med folk och försöka få dem att tycka om mig. Jag har börjat våga rycka på axlarna och skita i somliga. Och jag vågar stå för att jag inte vill bli en argumentationslysten människa som tycker att ganska mycket är tillåtet i debattens hetta.

Jag kanske faktiskt har börjat hitta en bit av mitt sanna jag. Det är inte bara här, på nätet, jag märker den skillnaden. Hon som var så ivrig att passa in och vara omtyckt har allt mer börjat gå sina egna vägar även på jobbet och i andra sammanhang. Och det är en jäkligt intressant väg att vandra!

Rudolf(ina) med röda mulen

I fredags fick vi besked om att det inte blir några fler uppsägningar på jobbet. Så himla skönt!!! Jag blev så lättad att jag blev alldeles tom inuti när den första glädjen lagt sig. Märklig känsla, men jag tror det var en effekt av att spänningen släppte (även om jag försökt att inte tänka på det har det ju ändå varit en konstant oro). Jag blev nästan lite ledsen på något ologiskt vis…?

Jag köpte med mig fikabröd hem till min förkylda make så vi kunde "fira" lite i all enkelhet. Och det var ungefär det jag orkade med. Sen slog förkylningen till mot mig. Snacka om att jag blev "nerklubbad"! Jag har legat däckad hela helgen och ojat mig. *s* Det är jobbigt när näsan rinner hela tiden och sticker/svider så mycket att ögonen tåras och rinner de också! Och så värkande bihålor, täppta öron och feber. Pust! Som tur var lyckades vi vara sjuka "i skift" så älsklingen var lite piggare i lördags när jag var som sämst. Fråga mig inte hur jag bar mig åt, men i lördags var jag så sugen på tomatsoppa med pastaskruvar (det blir jag alltid när jag får feber, det är verkligen skumt) att jag på något sätt lyckades orka laga det (med bistånd av maken så klart). Vi gör soppan "från grunden" med skållade tomater, hackad lök och vitlök o s v. Och det blev SÅÅÅ himla gott!!! Och så åt vi gratinerade baguettehalvor med vitlöks- och örtsmör och riven ost. Mmm!

Idag har även jag återvänt till "de levandes skara" igen. Okej, jag blir andfådd av att gå upp för en enda trappa, men det är ändå framsteg jämfört med igår då det var en bedrift att sitta på en stol. ;-) Trots att jag var trött och flurrig i skallen satt jag på jobbet idag och tänkte på hur lyckligt lottad jag ändå är som har ett jobb som jag trivs så bra med och som är så fritt! Jag satt och hjälpte en av praktikanterna med ett PM på eftermiddagen och vips så insåg jag att jag jobbat 20 minuter längre än jag egentligen behöver. Såna jobb gillar vi! :-)

Att hämta en säng

Varenda gång jag tror att det inte kan bli värre så blir det det. Typ. Nu har jag haft blixtrande, migränliknande, spänningshuvudvärk varenda dag sedan förra söndagen. Inte alltid hela dagarna, men tillräckligt många timmar per dag för att förvandla mig till en urvriden trasa som nätt och jämnt orkar jobba halvtid. Det finns liten ork för oförutsedda händelser så helgen har varit en prövning. Jag var ledig i fredags eftersom vi skulle åka ner till min mamma i Småland och hämta hem diverse saker från hennes vind och källare. Det började trilskas redan när jag kom hem och upptäckte att vår frys hade dött. Till saken hör att ungefär allt som har kunnat gå sönder har gått sönder sedan vi flyttade in i den här lägenheten i höstas. Och frysen är bara ett par år gammal så den borde inte gå sönder. Men det gjorde den alltså. Så det var bara att torka upp vatten och slänga upptinade matvaror.

Sen åkte vi till mina svärföräldrar för att hämta deras släp. Vi var sena iväg och ännu senare blev vi för naturligtvis funkade inte bromsljuset. Och inte var det fel på släpet heller, utan på vår bils kontakt. Det är i de lägena man antingen vill lägga sig ner och tjuta eller vill ha svärföräldrar som lånar ut sin bil. Men, men…..efter ca 1½ timme hade maken och svärfar lyckats koppla om några sladdar så att vi åtminstone hade ett fungerande bromsljus (plus det som lyser i bilens bakrutas överkant). Det fick helt enkelt duga. Trötta och hungriga kom vi iväg. Det blev en middag på McDonalds i Mjölby och ankomst till mamma först när klockan nästan var midnatt.

Planen var som sagt att hämta upp lite grejer som mamma förvarat åt mig de senaste sju åren. Vi tänkte också åka till återvinningen med en gammal bokhylla och lite annat. Mamma blev så klart överlycklig vid tanken på att komma till en återvinning och började genast sortera ut en hel hög med grejer som hon ville ha med så det slutade med att vi på fredagen hade ett överfullt släp med grejer och inte kom iväg innan de hunnit stänga nämnda återvinning. Kvällen ägnades, som alltid när vi är nere, åt projekt "hjälpa mamma med diverse elgrejer". Det skulle installeras program på datorn, hon skulle lära sig använda den mobiltelefon som hon fick köpa billigt av mig, MP3-spelaren skulle "lagas" och en diskmaskin skulle installeras. Hon hade dessutom köpt en platt TV (Daewoo?) som hade ungefär den sämsta bild jag någonsin sett på en TV. En sån flopp! Det gick dessutom just inte att ändra färginställningen och någon skärpa syntes inte till så långt ögat nådde. Så den ville hon ju byta och hitta en bättre, och då vore det ju jättebra om vi kunde göra det på lördagen. Samma dag som vi skulle åka till återvinningen med ett lass osorterad bråte, åka till IKEA och köpa två Billyhyllor, åka tillbaka och fylla släpet med mina grejer (som skulle bäras ner fyra trappor från vinden), åka hem igen (17 mil), lassa av släpet, åka till svärföräldrarna och lämna släpet (3½ mil på små vägar), åka hem, handla och göra mat. Eh…ja just det! Eller inte! Där satte jag gränsen och tur var väl det.

Det tog tiiiiid ändå. Bara att lyckas baxa ner min 105-breda DUX-säng fyra trappor från vinden var ett nästan omöjligt projekt. DUX-sängar är vansinnigt tunga kan jag meddela. Och att baxa runt en sådan i ett smalt trapphus med en defekt arm är nästan hopplöst. Men det gick. Jag är lika envis som jag är klen. Och det var kanske tur i oturen att en av mammas f d grannar släpat min säng (som stått så fint i ett hörn på en ren matta med ett plasthölje över i alla år) från ett förråd till ett annat så att det madrasskydd (ett tusenkronors originalskydd från DUX) som satt på gått sönder och blivit helt smutsigt. Det innebar ju att inte vi behövde vara så rädda om det utan kunde ställa ner sängen ibland så att jag fick vila lite.

16.30 kom vi iväg från mamma. Längs vägen ringde vi klippan S som kom och mötte oss när vi kom hem och hjälpte till att bära upp sängen. Så schysst! Det blev sent ändå innan vi lämnat släpet och var hemma igen. Jag kände mig helt utmattad! Det är jobbigt att vara enda barnet känner jag ibland. På nåt sätt faller allt ansvar på mig (oss) att fixa allt som inte min mamma kan fixa själv. När vi åker ner "för att hälsa på" känns det oftast som vi åker ner "för att jobba". Och om det då åtminstone funkade med markservicen, men det gör det inte heller. För mamma planerar sällan i förväg och även om hon gör det måste jag övervaka matlagningen för vi har så olika smak och hon tycker t ex inte att man måste kolla om salladen innehåller larver/flugor/jord och jag är jättenoga med sådant och svälter hellre än äter sånt. Visst älskar jag henne, men vi är såååå olika när det gäller så mycket och jag har inte det tålamod jag önskar jag hade. I synnerhet inte när jag har blixtrande huvudvärk och är trött.

Äh! Det var bara så himla jobbigt den här gången! Och fortfarande står Billyhyllorna ouppackade. Sängen är åtminstone på plats, men det saknas ett överkast och några kuddomslag (örngott fast mer av prydnadskaraktär – vad kallas det?).

När Hemma inte känns hemma längre

Det var en gång ett litet community dit endast inbjudna ägde tillträde. Det var "my home away from home", ett tryggt ställe där man kunde skriva från hjärtat och få respons i form av kloka ord och välmenande råd. Men inget varar för evigt. Så icke heller detta mitt Hemma på nätet. När Hemma stängdes skapades ett substitut. Och hur jag än försökt har jag inte känt mig särskilt hemma där. Några har fallit ifrån, men framför allt har några kommit till. Och en av dessa några har tydligen bestämt sig för att det är helt okej att vara arrogant, spydigt och allmänt otrevligt mot dem man känner för, inkluderande mig.

Jag orkar inte ens bli särskilt upprörd (och det är ovanligt för jag brukar kunna ta väldigt illa upp när folk är omotiverat spydiga mot mig). Han är helt enkelt bara för absurd för att jag ska kunna ta det personligt. Däremot blir jag irriterad och märker att det stjäl energi jag så förtvivlat väl behöver till annat.

Så nu har jag grunnat ett tag och bestämt mig för att jag flyttar mitt skrivande. Jag vill faktiskt inte dela mina tankar med honom. Jag vill nog inte kommentera bloggar där heller längre för jag orkar inte med att få hans taggiga mothugg på det jag skriver. Jag hade hoppats att vi skulle kunna "agree to disagree" och lämna varandra ifred, men så funkar det tydligen inte. Så fine, I'll back off.

Hemma känns inte längre särskilt "hemma" för mig. Men nätet är stort och jag kan skriva av mig här istället. Välkomna - gamla som nya läsare!