Ensam - tillsammans

Jag log igenkännande när jag läste Salts inlägg "I sällskap med andra". Det där är även mitt dilemma. Jag gillar inte människor. De gör mig ofta ledsen, irriterad, osäker eller arg. Dessutom tar det en massa energi att försöka övervinna min evinnerliga önskan att vara omtyckt av alla. Jag vet att det inte funkar och att man mår bättre av att bara strunta i vissa människor. Man kan inte älska alla och därmed inte heller älskas av alla.

Samtidigt… Samtidigt är jag oerhört social och har väl aldrig så roligt som när jag får festa och skratta med roliga människor. Och vad gjorde jag utan Världens Bästa Riddare? Jag är som en magnet med en plus- och en minuspol. Å ena sidan stöter jag bort folk och tycker att de är jobbiga. Å andra sidan drar jag dem till mig och engagerar och bryr mig.

Kanske är det därför som vänner på Internet passar mig så bra? Dem kan jag umgås med på mina villkor. Jag har svårt att orka med den ytliga lära-känna-fasen när det ska kallpratas. På nätet är folk öppnare och ärligare och därför ger ofta bekantskaper på nätet mig mer än de jag har IRL.

Och fördelen med en man som jobbar skift är att jag får kvällar/dagar för mig själv. Lika mycket som jag älskar att ha honom hemma, lika mycket behöver jag tid för mig själv. Det är när jag är ensam hemma som jag skriver och bildredigerar och tänker. Dessutom är det nog nyttigt att få tid att sakna lite.