Att hämta en säng

Varenda gång jag tror att det inte kan bli värre så blir det det. Typ. Nu har jag haft blixtrande, migränliknande, spänningshuvudvärk varenda dag sedan förra söndagen. Inte alltid hela dagarna, men tillräckligt många timmar per dag för att förvandla mig till en urvriden trasa som nätt och jämnt orkar jobba halvtid. Det finns liten ork för oförutsedda händelser så helgen har varit en prövning. Jag var ledig i fredags eftersom vi skulle åka ner till min mamma i Småland och hämta hem diverse saker från hennes vind och källare. Det började trilskas redan när jag kom hem och upptäckte att vår frys hade dött. Till saken hör att ungefär allt som har kunnat gå sönder har gått sönder sedan vi flyttade in i den här lägenheten i höstas. Och frysen är bara ett par år gammal så den borde inte gå sönder. Men det gjorde den alltså. Så det var bara att torka upp vatten och slänga upptinade matvaror.

Sen åkte vi till mina svärföräldrar för att hämta deras släp. Vi var sena iväg och ännu senare blev vi för naturligtvis funkade inte bromsljuset. Och inte var det fel på släpet heller, utan på vår bils kontakt. Det är i de lägena man antingen vill lägga sig ner och tjuta eller vill ha svärföräldrar som lånar ut sin bil. Men, men…..efter ca 1½ timme hade maken och svärfar lyckats koppla om några sladdar så att vi åtminstone hade ett fungerande bromsljus (plus det som lyser i bilens bakrutas överkant). Det fick helt enkelt duga. Trötta och hungriga kom vi iväg. Det blev en middag på McDonalds i Mjölby och ankomst till mamma först när klockan nästan var midnatt.

Planen var som sagt att hämta upp lite grejer som mamma förvarat åt mig de senaste sju åren. Vi tänkte också åka till återvinningen med en gammal bokhylla och lite annat. Mamma blev så klart överlycklig vid tanken på att komma till en återvinning och började genast sortera ut en hel hög med grejer som hon ville ha med så det slutade med att vi på fredagen hade ett överfullt släp med grejer och inte kom iväg innan de hunnit stänga nämnda återvinning. Kvällen ägnades, som alltid när vi är nere, åt projekt "hjälpa mamma med diverse elgrejer". Det skulle installeras program på datorn, hon skulle lära sig använda den mobiltelefon som hon fick köpa billigt av mig, MP3-spelaren skulle "lagas" och en diskmaskin skulle installeras. Hon hade dessutom köpt en platt TV (Daewoo?) som hade ungefär den sämsta bild jag någonsin sett på en TV. En sån flopp! Det gick dessutom just inte att ändra färginställningen och någon skärpa syntes inte till så långt ögat nådde. Så den ville hon ju byta och hitta en bättre, och då vore det ju jättebra om vi kunde göra det på lördagen. Samma dag som vi skulle åka till återvinningen med ett lass osorterad bråte, åka till IKEA och köpa två Billyhyllor, åka tillbaka och fylla släpet med mina grejer (som skulle bäras ner fyra trappor från vinden), åka hem igen (17 mil), lassa av släpet, åka till svärföräldrarna och lämna släpet (3½ mil på små vägar), åka hem, handla och göra mat. Eh…ja just det! Eller inte! Där satte jag gränsen och tur var väl det.

Det tog tiiiiid ändå. Bara att lyckas baxa ner min 105-breda DUX-säng fyra trappor från vinden var ett nästan omöjligt projekt. DUX-sängar är vansinnigt tunga kan jag meddela. Och att baxa runt en sådan i ett smalt trapphus med en defekt arm är nästan hopplöst. Men det gick. Jag är lika envis som jag är klen. Och det var kanske tur i oturen att en av mammas f d grannar släpat min säng (som stått så fint i ett hörn på en ren matta med ett plasthölje över i alla år) från ett förråd till ett annat så att det madrasskydd (ett tusenkronors originalskydd från DUX) som satt på gått sönder och blivit helt smutsigt. Det innebar ju att inte vi behövde vara så rädda om det utan kunde ställa ner sängen ibland så att jag fick vila lite.

16.30 kom vi iväg från mamma. Längs vägen ringde vi klippan S som kom och mötte oss när vi kom hem och hjälpte till att bära upp sängen. Så schysst! Det blev sent ändå innan vi lämnat släpet och var hemma igen. Jag kände mig helt utmattad! Det är jobbigt att vara enda barnet känner jag ibland. På nåt sätt faller allt ansvar på mig (oss) att fixa allt som inte min mamma kan fixa själv. När vi åker ner "för att hälsa på" känns det oftast som vi åker ner "för att jobba". Och om det då åtminstone funkade med markservicen, men det gör det inte heller. För mamma planerar sällan i förväg och även om hon gör det måste jag övervaka matlagningen för vi har så olika smak och hon tycker t ex inte att man måste kolla om salladen innehåller larver/flugor/jord och jag är jättenoga med sådant och svälter hellre än äter sånt. Visst älskar jag henne, men vi är såååå olika när det gäller så mycket och jag har inte det tålamod jag önskar jag hade. I synnerhet inte när jag har blixtrande huvudvärk och är trött.

Äh! Det var bara så himla jobbigt den här gången! Och fortfarande står Billyhyllorna ouppackade. Sängen är åtminstone på plats, men det saknas ett överkast och några kuddomslag (örngott fast mer av prydnadskaraktär – vad kallas det?).