Jobbsnack

Jag har ägnat veckans jobbtimmar åt att frenetiskt försöka jobba undan så pass att jag kan gå på semester under nästa vecka utan allt för dåligt samvete. I tisdags jobbade jag undan lite tråkig administration och kom på den eminenta idén att redan nu sätta upp en lapp på min dörr med informationen "Semesterstängt v 23. Åter 11 juni". Sen gick jag hem och var ledig hela onsdagen. Idag fick jag veta att jag satt myror i huvudet på mina kollegor då de började undra om jag gått på semester redan i tisdags och inte tänkte komma tillbaka mer den här veckan. Själv tyckte jag att min lapp var hur tydlig som helst. Så det kan bli! =D

Idag har jag jobbat som en galärslav (nästan) för att försöka rensa skrivbordet och lämna nödvändig information till mina närmsta kollegor om sånt de behöver hålla koll på. Naturligtvis ringde telefonen mer än den någonsin brukar göra till följd att jag fick gjort ungefär hälften av vad jag tänkt mig. Min telefon ringer alltid som mest när jag inte har tid. Det beror på DGS om du frågar min man (DGS = Den Gigantiska Sammansvärjningen – av, förmodar jag, de högre makterna). ;-) Så imorgon har jag redan gått på semester. Åtminstone om du ringer till mig på jobbet. Jag mååååste få lite tid att göra klart de få timmar jag får kvar mellan ett besök, ett möte och den flextimme jag tänkt gå tidigare p g a för långa dagar tidigare i veckan.

Sen ska jag ha semeeester en vecka! Och när jag kommer tillbaka är inte de hemska praktikanterna kvar längre. Har jag berättat om dem? Min arbetsplats tog efter viss tvekan emot två högskolepraktikanter under förutsättningen att de skulle vara på vår avdelning. När de väl kom hit blev de jättebesvikna och ville inte alls lära sig om det vi pysslar med. Nej, de ville vara på en annan avdelning, eller egentligen ville de inte alls vara hos min arbetsgivare utan hos en helt annan arbetsgivare (som inom parentes sagt inte tar emot praktikanter). För att (försöka) göra en lång historia kort: Jag utsågs till handledare, jag och min chef försökte vara schyssta och kompromissa så de även kunde göra sånt det tyckte var roligt. Slutresultat: de gör nästan enbart sånt de tyckte var roligt och hafsade sig igenom de arbetsuppgifter de egentligen var där för att utföra.

Idag hade de en vecka och två arbetsdagar kvar då de kom upp till mig och lämnade över det jobb de höll på med "eftersom de ju skulle sluta". Vid det här laget bara himlade jag med ögonen (i smyg) och sa inget. De har liksom inte synts till på 1½ vecka och det de presterar tar mig lika lång tid att rätta som om jag gjort det själv. Typ. Så orka bra sig! Förutom det lilla faktumet att jag retar ihjäl mig på dem då. ;-) Idag lyckades de även skicka ett tämligen spydigt mail till en kollega. De hade frågat henne om de kunde bjuda på fika när de slutade och om hon kunde kolla vem som hade fredagsfikat den veckan. Nu hade hon glömt att kolla det och idag fick hon ett mail som gick ut på att eftersom de inte hört något från henne antog de att det kvittade om de bjöd på fika. För man kan ju inte fråga igen eller så? Dessutom skulle de sluta 1½ dag tidigare och min chef berättade att de verkligen tiggt sig till det (och han såg ingen mening med att neka dem eftersom vi bara vill bli av med dem). Jag hoppas verkligen att de inte får några bra vitsord från chefen (gudarna ska veta att jag försökt peppa honom att skriva sanningen). På tre månader har de presterat ungefär så mycket som en nyanställd normalt sett fixar på….2-3 veckor (om jag ska vara snäll). Fantastic!