Ensam - tillsammans

Jag log igenkännande när jag läste Salts inlägg "I sällskap med andra". Det där är även mitt dilemma. Jag gillar inte människor. De gör mig ofta ledsen, irriterad, osäker eller arg. Dessutom tar det en massa energi att försöka övervinna min evinnerliga önskan att vara omtyckt av alla. Jag vet att det inte funkar och att man mår bättre av att bara strunta i vissa människor. Man kan inte älska alla och därmed inte heller älskas av alla.

Samtidigt… Samtidigt är jag oerhört social och har väl aldrig så roligt som när jag får festa och skratta med roliga människor. Och vad gjorde jag utan Världens Bästa Riddare? Jag är som en magnet med en plus- och en minuspol. Å ena sidan stöter jag bort folk och tycker att de är jobbiga. Å andra sidan drar jag dem till mig och engagerar och bryr mig.

Kanske är det därför som vänner på Internet passar mig så bra? Dem kan jag umgås med på mina villkor. Jag har svårt att orka med den ytliga lära-känna-fasen när det ska kallpratas. På nätet är folk öppnare och ärligare och därför ger ofta bekantskaper på nätet mig mer än de jag har IRL.

Och fördelen med en man som jobbar skift är att jag får kvällar/dagar för mig själv. Lika mycket som jag älskar att ha honom hemma, lika mycket behöver jag tid för mig själv. Det är när jag är ensam hemma som jag skriver och bildredigerar och tänker. Dessutom är det nog nyttigt att få tid att sakna lite.

Midsommarafton

När man inte mår bra är det inte så svårt att tacka nej till släktens traditionsrika midsommarfirande. När man har en skiftarbetande man som bara har kortledigt över helgen och helst vill vara hemma blir det ännu lättare. När sedan regnat öser ner hela midsommarnatten och halva midsommardagen känns det ännu bättre. Faktum är att vi även hade möjligheten att fira midsommar med älsklingens bästa kompis och hans tjej, men eftersom vi inte visste hur jag skulle må och om jag skulle kunna äta något så bestämde vi att vi skulle äta på varsitt håll och ses lite på dagen istället. Och det föll sig så lämpligt att de inte kom hem förrän 06.00 på morgonen efter en oplanerad tur och retur till Malmö för bilköp, och de var därmed rätt trötta. Vi sågs på eftermiddagen och gick en långpromenad i lugnt tempo och det var precis lagom mycket aktivitet och socialiserande för min del.


Hällristningarna är nu ifyllda med rödfärg för säsongen och de förstörda skyltarna utbytta.


Och rosorna blommar för fullt i den trädgård för allmänheten där jag brukar fota.


Det gjorde även de här små ill-lila blommorna.


Vallmo som såg ut att vara gjord av silkespapper.


Och så gräs förstås. Jag älskar gräs!


Gräs kan man dessutom testa att fota med lång slutartid och röra kameran vertikalt samtidigt som man fotar (minns du träden Mamarazzi?!?). ;-)


Pionboll.


Och utslagen pion.

Efter lång promenad under trevligt småprat var det skönt att komma hem. Det blev uppvärmda thaimatsrester till middag för mig (man får hålla sig till mat som funkar skapligt) och pizza för maken. Men jag tror ingen av oss var så ledsna över den annorlunda midsommarkosten. *ler* Vi såg två rätt skapliga filmer ("Freedom writers" och "Invincible") och det enda jag riktigt saknade var ett glas vitt vin. Men alkohol har jag helt valt bort så länge min mage är dum. Däremot festade vi på lite färska jordgubbar och vaniljglass (GB:s låglaktosglass tyckte jag bättre om än Tofuline). Men äter jag frukt och bär får jag betala för det. Min mage gillar inte det.

Det är i sanning en gåva att vara gift med en man som är nöjd och glad även när vi bara sitter hemma och myser vid TV:n en sådan här helg. Och det är i sanning en gåva att känna likadant. På så sätt kan en högst enkel midsommar ändå känns lyckad.

Scary feeling

Det är på något sätt ganska skrämmande att älska någon totalt och reservationslöst. Samtidigt som det är en varm och lycklig känsla blir man ju oerhört sårbar. ”Jag kan inte leva utan dig” säger man ju ibland kanske lite vårdslöst utan att riktigt mena det. Men jag kan verkligen inte föreställa mig att leva utan min Älskling. Han är ju mitt allt, min tvillingsjäl och den som håller mig uppe långt efter att jag egentligen inte orkar vara tapper längre. När krämporna avlöser varandra i en aldrig sinande ström skulle jag ha lagt mig ner och låtit depressionen och apatin ha tagit över för länge sedan om inte han funnits. Han får mig att le och orka lite till och lite till och så ännu lite mer.

Jag har känt honom i nio år och älskat honom snart åtta år. Och det blir bara ”värre och värre” med åren. Kanterna slipas sakta av och vi blir mer och mer synkade. Och jag vet inte vad jag skulle göra om han slutade älska mig tillbaka… För första gången i mitt liv sorterar jag in mina CD-skivor bland hans CD-skivor, mina böcker bland hans böcker och sparar inte ett halvt extra bohag "utifall att". Äntligen vågar jag riktigt tro att "this is it", det är här jag ska stanna. Det är honom jag ska bli gammal tillsammans med.

Underbart……….och skrämmande!

Att känna sig som en usel dotter

Jag hade ju semester förra veckan. Det är då man ska känna sig lugn och avslappnad har jag hört. Synd bara att jag har glömt bort hur man gör och går runt som ett stressat Knytt hela tiden. Det underlättar inte heller att åka och hälsa på sin mamma. I alla fall inte om man har en alldeles sällsynt förmåga att reta halvt ihjäl sig på nämnda mor och därför går omkring som en spänd fiolsträng hela tiden.

Jag blir verkligen så trött på mig själv! Och på den omständighet att jag och min mamma är så olika. Det blir så uppenbart när vi hälsar på. Mamma vill ha en energisk och social dotter som hon kan visa upp för alla sina vänner och för sina grannar ute i sommarstugeområdet. Och jag blir dödsirriterad och tänker tjurigt att jag minsann inte är något jävla utställningsföremål som hon kan dra runt och visa upp för sina bekanta (som jag för övrigt har noll och ingen lust att träffa). Och så anstränger jag mig så mycket jag kan för att inte visa hur irriterad jag blir och säger istället att jag inte riktigt har ork att vara social eftersom jag inte mår så bra (och borde kanske vara nöjd med att jag åtminstone inte exploderar och säger vad jag tänker). Och så blir hon besviken och jag blir besviken för att jag känner att jag inte duger som jag är.

Och så känns det fortfarande som vi kommer ner för att hälsa på och ögonblickligen anlitas som allt-i-allo-fixare. Och jag vet att min mamma är sådan, att hon glatt och tämligen skamlöst utnyttjar alla besökare till att fixa saker hon inte kan fixa själv. Och jag inser att det inte är lätt att vara ensamstående, dryga 60 år med diverse krämpor och ha både bostadsrätt och sommarstuga som ska skötas. Jag vet och jag förstår, men blir ändå stressad och irriterad. Jag skäms för att jag blir det, men kan uppenbarligen inte låta bli. Varenda gång vi åker ner känns det som vi åker dit och jobbar. Kanske främst min stackars man som får fixa med datorn, bygga ihop möbler, bära saker och försöka laga trasiga saker. Och så skäms jag lite inför honom för när vi åker till hans föräldrar blir vi hopplöst bortskämda för det mesta. När vi åker till min mamma får han jobba häcken av sig. Kul…

Och det känns som jag sitter i en rävsax. Det är ju inte så lätt att säga till sin mamma att nej, vi har ingen lust att hjälpa dig. I synnerhet inte när hon frågar om vi kan göra det och det eller helt enkelt bara säger att "så bra men då kan ju jag köpa det när ni kan hjälpa mig och bära och montera". Jag är ju dessutom enda barnet så det finns ingen annan som kan avlasta. Och eftersom hon bor 17 mil bort hinner hon ju samla på sig en hel del mellan gångerna. Det hade på sätt och vis varit lättare om vi bott i samma stad.

Jaja… Det slutade med att jag var trött och sur och säkert inte särskilt trevlig medan vi var där. Jag mådde inte bra rent fysiskt (min mage verkar inte tåla någon slags mat just nu) så toleransnivån var lägre än vanligt. Men även om jag hade skäl så slutade det hela med att jag skämdes och kände mig som en usel dotter och hela besöket lämnade en fadd smak i munnen. *suck*

När vi kom hem inleddes värmeböljan och sen var jag tvärdäckad på grund av det. Det var ju så in i norden hett att jag inte kunde gå ut utan att få nästan migränliknande huvudvärk. Och inte kunde man sova för det var så varmt. Usch! Så slutet av semestern blev inte mycket roligare den. Det var ett Knytt som jublande mottog svalare luft på söndagskvällen.

Jobbsnack

Jag har ägnat veckans jobbtimmar åt att frenetiskt försöka jobba undan så pass att jag kan gå på semester under nästa vecka utan allt för dåligt samvete. I tisdags jobbade jag undan lite tråkig administration och kom på den eminenta idén att redan nu sätta upp en lapp på min dörr med informationen "Semesterstängt v 23. Åter 11 juni". Sen gick jag hem och var ledig hela onsdagen. Idag fick jag veta att jag satt myror i huvudet på mina kollegor då de började undra om jag gått på semester redan i tisdags och inte tänkte komma tillbaka mer den här veckan. Själv tyckte jag att min lapp var hur tydlig som helst. Så det kan bli! =D

Idag har jag jobbat som en galärslav (nästan) för att försöka rensa skrivbordet och lämna nödvändig information till mina närmsta kollegor om sånt de behöver hålla koll på. Naturligtvis ringde telefonen mer än den någonsin brukar göra till följd att jag fick gjort ungefär hälften av vad jag tänkt mig. Min telefon ringer alltid som mest när jag inte har tid. Det beror på DGS om du frågar min man (DGS = Den Gigantiska Sammansvärjningen – av, förmodar jag, de högre makterna). ;-) Så imorgon har jag redan gått på semester. Åtminstone om du ringer till mig på jobbet. Jag mååååste få lite tid att göra klart de få timmar jag får kvar mellan ett besök, ett möte och den flextimme jag tänkt gå tidigare p g a för långa dagar tidigare i veckan.

Sen ska jag ha semeeester en vecka! Och när jag kommer tillbaka är inte de hemska praktikanterna kvar längre. Har jag berättat om dem? Min arbetsplats tog efter viss tvekan emot två högskolepraktikanter under förutsättningen att de skulle vara på vår avdelning. När de väl kom hit blev de jättebesvikna och ville inte alls lära sig om det vi pysslar med. Nej, de ville vara på en annan avdelning, eller egentligen ville de inte alls vara hos min arbetsgivare utan hos en helt annan arbetsgivare (som inom parentes sagt inte tar emot praktikanter). För att (försöka) göra en lång historia kort: Jag utsågs till handledare, jag och min chef försökte vara schyssta och kompromissa så de även kunde göra sånt det tyckte var roligt. Slutresultat: de gör nästan enbart sånt de tyckte var roligt och hafsade sig igenom de arbetsuppgifter de egentligen var där för att utföra.

Idag hade de en vecka och två arbetsdagar kvar då de kom upp till mig och lämnade över det jobb de höll på med "eftersom de ju skulle sluta". Vid det här laget bara himlade jag med ögonen (i smyg) och sa inget. De har liksom inte synts till på 1½ vecka och det de presterar tar mig lika lång tid att rätta som om jag gjort det själv. Typ. Så orka bra sig! Förutom det lilla faktumet att jag retar ihjäl mig på dem då. ;-) Idag lyckades de även skicka ett tämligen spydigt mail till en kollega. De hade frågat henne om de kunde bjuda på fika när de slutade och om hon kunde kolla vem som hade fredagsfikat den veckan. Nu hade hon glömt att kolla det och idag fick hon ett mail som gick ut på att eftersom de inte hört något från henne antog de att det kvittade om de bjöd på fika. För man kan ju inte fråga igen eller så? Dessutom skulle de sluta 1½ dag tidigare och min chef berättade att de verkligen tiggt sig till det (och han såg ingen mening med att neka dem eftersom vi bara vill bli av med dem). Jag hoppas verkligen att de inte får några bra vitsord från chefen (gudarna ska veta att jag försökt peppa honom att skriva sanningen). På tre månader har de presterat ungefär så mycket som en nyanställd normalt sett fixar på….2-3 veckor (om jag ska vara snäll). Fantastic!

Vem har förändrats?

Jag var tillsammans med en man från det att jag var 19 år tills jag nästan skulle fylla 29. 10 år delade vi. Vi hann förlova oss, flytta ihop, flytta isär, flytta ihop och gifta oss. Och någonstans längs vägen växte vi isär. Jag vet inte om vi någonsin var så himla sammanväxta. Ganska olika var vi och jag tror i ärlighetens namn mer att jag behövde honom än älskade honom. Det kanske låter underligt, men han var min trygga punkt efter en ganska ensam och olycklig uppväxt. Och han var lugn, trofast och älskade mig över allt annat. Och det var nog för mig. Då.

När vi separerat fortsatte vi vara vänner. Vi hörs fortfarande av genom mail ibland och ses någon gång väldigt sällan. Jag har inte kontakt med någon annan från den tiden av mitt liv så det känns lite trösterikt (?) att vi ändå hörs av ibland. Även om han kan reta gallfeber på mig som få andra (möjligen undantaget min mamma).

Men det är märkligt… När jag får mail och han skriver om sitt nuvarande liv skakar jag sakta och förundrat på huvudet och undrar… Ja, vad undrar jag egentligen? Vad såg jag någonsin i honom? Är det han som har förändrat sig så mycket sedan tiden vi var tillsammans? Eller är det jag som har förändrat mig? Var han så där…."bonnig" på den tiden? Var han lika inskränkt och mästrande då? Eller är det kanske jag som blivit inskränkt och högfärdig? ;-) Inte vet jag! Jag vrider och vänder på det i tanken men får liksom inget perspektiv. Det finns ingen utanförstående som kan tala om för mig vem som ändrat sig mest.

Inte för att det egentligen spelar någon roll. Det är bara mitt rastlösa sinne som måste grubbla på allting till förbannelse. Hur gör man för att bara vara och acceptera att saker är som de är utan att ifrågasätta allt? Jag framställer mig gärna som "en dum blondin". Glad och harmlös och lite virrig. När folk lär känna mig lite mer får jag ofta kommentarer (uttalade med mild förvåning) om att jag ju inte alls är korkad utan tvärtom rätt skärpt. Varför presenterar jag så bredvilligt mig själv som "dum blondin"? Är det för att inte behöva bevisa något, inte ha något att leva upp till? Dåligt självförtroende kanske?

Som sagt, jag grubblar för mycket. *ler*

Helgen

I helgen som var blev det övernattningsbesök hos makens föräldrar. I fredags kom jag hem ledsen och uppgiven från jobbet och dessutom med mer plågor än vanligt i kroppen. Det är risk att jag blir överlusad med jobb framöver och det är jobbigt som det är just nu att jobba halvtid och periodvis inte riktigt hinna med alla bråttom- och måste-ärenden. Nu ser det ut som om jag, åtminstone under en period, blir ansvarig för mer än jag rimligen kan hantera. Och ja, jo, jag ska sparka bakut och vägra ta ansvar för det som sannolikt brakar åt skogen. Men i fredags var jag sur och besviken på min chef och absolut inte sugen på att vara social. Men ibland får man anstränga sig lite extra och göra saker för sin älskling.

Det blev grillning hos svärföräldrarna tillsammans med svåger, svägerska och deras barn. Och köttet var marinerat i vitlöksmarinad och det innebar att jag, som inte tål mer än ytterst lite vitlök, fick äta sallad och potatis till middag. Tyvärr (för mig) älskar mina svärföräldrar vitlök och jag tror inte de förstått hur dålig jag blir i magen när jag äter det, trots att jag påpekat det vid flera tillfällen. Nåja, jag blev ju mätt ändå så…

Det var inte särskilt varmt ute i fredags kväll. Och myggorna var något ettriga. Men dessa petitesser hindrar inte älsklingens släkt från att sitta ute. Själv hade jag varit tvungen att ikläda mig polarutstyrsel för att inte frysa ihjäl stillasittandes som vi var, så jag gick in efter maten. Svärföräldrarnas goskatt följde med mig in och försökte tigga till sig lite mat. I brist på mat gick det bra med lite gos och kel istället. *ler* Jag gillar verkligen inte katter något vidare annars, men denna kisse har vunnit mitt hjärta – trots att han gärna sticker klorna i ens lår när man kelar.

Jag tog hand om det mesta av disken, fixade sängen och bäddade och sen satte jag mig och läste ett tag. Till slut kom de däringa friskusarna vars släkt jag gift in mig i in. Då var klockan halv tolv tror jag och vi satt och pratade till närmre ett. Sen sömntablettssov jag några timmar innan jag vaknade. Låg och slumrade lite, läste ett tag och gick sen upp. Jag är ju gift med en nattvarelse så han sov/vilade till klockan var bortåt två. Det var visst huvudvärk också. (För) mycket rödvin gissar jag.

Solen sken och jag fördrev lite tid med att strosa runt på tomten med kameran. Ett par kort har jag redan lagt ut på annan plats, men här är några till:


17-årig herre har sökt skugga för solen. Favoritplatsen är bland skorna (!) i hallen.


Svärmor har tumme med kaktusar och får de flesta att blomma (även denna men det kortet blev inte bra så det får ni inte se).


Små vita blommor och ett fejkbi. :-)


Besök i fårhagen. ;-)


Och kaprifolen doftade ljuvligt!


I grämattan växte tjocka tuvor med bellis (eller tusensköna som jag kallar det).


Svärföräldrarnas hus fotat ur gräsrotssynvinkel.