30 maj 2007

Vem har förändrats?

Jag var tillsammans med en man från det att jag var 19 år tills jag nästan skulle fylla 29. 10 år delade vi. Vi hann förlova oss, flytta ihop, flytta isär, flytta ihop och gifta oss. Och någonstans längs vägen växte vi isär. Jag vet inte om vi någonsin var så himla sammanväxta. Ganska olika var vi och jag tror i ärlighetens namn mer att jag behövde honom än älskade honom. Det kanske låter underligt, men han var min trygga punkt efter en ganska ensam och olycklig uppväxt. Och han var lugn, trofast och älskade mig över allt annat. Och det var nog för mig. Då.

När vi separerat fortsatte vi vara vänner. Vi hörs fortfarande av genom mail ibland och ses någon gång väldigt sällan. Jag har inte kontakt med någon annan från den tiden av mitt liv så det känns lite trösterikt (?) att vi ändå hörs av ibland. Även om han kan reta gallfeber på mig som få andra (möjligen undantaget min mamma).

Men det är märkligt… När jag får mail och han skriver om sitt nuvarande liv skakar jag sakta och förundrat på huvudet och undrar… Ja, vad undrar jag egentligen? Vad såg jag någonsin i honom? Är det han som har förändrat sig så mycket sedan tiden vi var tillsammans? Eller är det jag som har förändrat mig? Var han så där…."bonnig" på den tiden? Var han lika inskränkt och mästrande då? Eller är det kanske jag som blivit inskränkt och högfärdig? ;-) Inte vet jag! Jag vrider och vänder på det i tanken men får liksom inget perspektiv. Det finns ingen utanförstående som kan tala om för mig vem som ändrat sig mest.

Inte för att det egentligen spelar någon roll. Det är bara mitt rastlösa sinne som måste grubbla på allting till förbannelse. Hur gör man för att bara vara och acceptera att saker är som de är utan att ifrågasätta allt? Jag framställer mig gärna som "en dum blondin". Glad och harmlös och lite virrig. När folk lär känna mig lite mer får jag ofta kommentarer (uttalade med mild förvåning) om att jag ju inte alls är korkad utan tvärtom rätt skärpt. Varför presenterar jag så bredvilligt mig själv som "dum blondin"? Är det för att inte behöva bevisa något, inte ha något att leva upp till? Dåligt självförtroende kanske?

Som sagt, jag grubblar för mycket. *ler*

2 kommentarer:

Prettomorsan sa...

Jag har aldrig sett dig som en dum blondin,men nu har jag såklart aldrig träffat dig IRL. Tycker det är lite synd,du är en sådan människa jag gärna skulle ha i min närhet. Lite av en klok storasyster? Jag vet inte,men jag ser nog upp till dig. Jag gillar dig hemskt mycket,din underbara personlighet som fullkommligt STRÅLAR ut ur dina bloggade ord.

Ena natten låg jag och tänkte på just detta,att det finns några människor här i bloggvärlden som jag skulle gråta ihjäl mig för ifall de helt enkelt försvann från bloggandet och dagboksskrivandet. För jag har ingen annan relation till dem just,jag pratar inte med dem på annat sätt än igenom bloggarna - och ändå har de kommit att betyda oerhört för mig. Du är en sådan person! Om du skulle sluta blogga,måste jag få din adress,så vi kanske kan brevväxla..för hur ska jag klara mig utan min guldängel?

Och jag hoppas att bonnig inte var något negativt... ;)

Knyttet sa...

Nattfrost: Men Madde! Det där var nog den raraste bloggkommentar jag någonsin fått! Nu blir jag ju både rörd och tårögd ju! Jag är gärna din "cyberstorasyrra". Sen om jag är så klok vet jag inte. ;-)

Klart jag inte ska sluta blogga, men OM jag gör det har du min mailadress.

Hehe, "bonnig" är lite negativt, men jag uppfattar inte dig som bonnig för fem öre. Det har inte med kor och landet och bönder att göra utan är "a state of mind" liksom. :-)