Midsommarafton

När man inte mår bra är det inte så svårt att tacka nej till släktens traditionsrika midsommarfirande. När man har en skiftarbetande man som bara har kortledigt över helgen och helst vill vara hemma blir det ännu lättare. När sedan regnat öser ner hela midsommarnatten och halva midsommardagen känns det ännu bättre. Faktum är att vi även hade möjligheten att fira midsommar med älsklingens bästa kompis och hans tjej, men eftersom vi inte visste hur jag skulle må och om jag skulle kunna äta något så bestämde vi att vi skulle äta på varsitt håll och ses lite på dagen istället. Och det föll sig så lämpligt att de inte kom hem förrän 06.00 på morgonen efter en oplanerad tur och retur till Malmö för bilköp, och de var därmed rätt trötta. Vi sågs på eftermiddagen och gick en långpromenad i lugnt tempo och det var precis lagom mycket aktivitet och socialiserande för min del.


Hällristningarna är nu ifyllda med rödfärg för säsongen och de förstörda skyltarna utbytta.


Och rosorna blommar för fullt i den trädgård för allmänheten där jag brukar fota.


Det gjorde även de här små ill-lila blommorna.


Vallmo som såg ut att vara gjord av silkespapper.


Och så gräs förstås. Jag älskar gräs!


Gräs kan man dessutom testa att fota med lång slutartid och röra kameran vertikalt samtidigt som man fotar (minns du träden Mamarazzi?!?). ;-)


Pionboll.


Och utslagen pion.

Efter lång promenad under trevligt småprat var det skönt att komma hem. Det blev uppvärmda thaimatsrester till middag för mig (man får hålla sig till mat som funkar skapligt) och pizza för maken. Men jag tror ingen av oss var så ledsna över den annorlunda midsommarkosten. *ler* Vi såg två rätt skapliga filmer ("Freedom writers" och "Invincible") och det enda jag riktigt saknade var ett glas vitt vin. Men alkohol har jag helt valt bort så länge min mage är dum. Däremot festade vi på lite färska jordgubbar och vaniljglass (GB:s låglaktosglass tyckte jag bättre om än Tofuline). Men äter jag frukt och bär får jag betala för det. Min mage gillar inte det.

Det är i sanning en gåva att vara gift med en man som är nöjd och glad även när vi bara sitter hemma och myser vid TV:n en sådan här helg. Och det är i sanning en gåva att känna likadant. På så sätt kan en högst enkel midsommar ändå känns lyckad.

Scary feeling

Det är på något sätt ganska skrämmande att älska någon totalt och reservationslöst. Samtidigt som det är en varm och lycklig känsla blir man ju oerhört sårbar. ”Jag kan inte leva utan dig” säger man ju ibland kanske lite vårdslöst utan att riktigt mena det. Men jag kan verkligen inte föreställa mig att leva utan min Älskling. Han är ju mitt allt, min tvillingsjäl och den som håller mig uppe långt efter att jag egentligen inte orkar vara tapper längre. När krämporna avlöser varandra i en aldrig sinande ström skulle jag ha lagt mig ner och låtit depressionen och apatin ha tagit över för länge sedan om inte han funnits. Han får mig att le och orka lite till och lite till och så ännu lite mer.

Jag har känt honom i nio år och älskat honom snart åtta år. Och det blir bara ”värre och värre” med åren. Kanterna slipas sakta av och vi blir mer och mer synkade. Och jag vet inte vad jag skulle göra om han slutade älska mig tillbaka… För första gången i mitt liv sorterar jag in mina CD-skivor bland hans CD-skivor, mina böcker bland hans böcker och sparar inte ett halvt extra bohag "utifall att". Äntligen vågar jag riktigt tro att "this is it", det är här jag ska stanna. Det är honom jag ska bli gammal tillsammans med.

Underbart……….och skrämmande!

Att känna sig som en usel dotter

Jag hade ju semester förra veckan. Det är då man ska känna sig lugn och avslappnad har jag hört. Synd bara att jag har glömt bort hur man gör och går runt som ett stressat Knytt hela tiden. Det underlättar inte heller att åka och hälsa på sin mamma. I alla fall inte om man har en alldeles sällsynt förmåga att reta halvt ihjäl sig på nämnda mor och därför går omkring som en spänd fiolsträng hela tiden.

Jag blir verkligen så trött på mig själv! Och på den omständighet att jag och min mamma är så olika. Det blir så uppenbart när vi hälsar på. Mamma vill ha en energisk och social dotter som hon kan visa upp för alla sina vänner och för sina grannar ute i sommarstugeområdet. Och jag blir dödsirriterad och tänker tjurigt att jag minsann inte är något jävla utställningsföremål som hon kan dra runt och visa upp för sina bekanta (som jag för övrigt har noll och ingen lust att träffa). Och så anstränger jag mig så mycket jag kan för att inte visa hur irriterad jag blir och säger istället att jag inte riktigt har ork att vara social eftersom jag inte mår så bra (och borde kanske vara nöjd med att jag åtminstone inte exploderar och säger vad jag tänker). Och så blir hon besviken och jag blir besviken för att jag känner att jag inte duger som jag är.

Och så känns det fortfarande som vi kommer ner för att hälsa på och ögonblickligen anlitas som allt-i-allo-fixare. Och jag vet att min mamma är sådan, att hon glatt och tämligen skamlöst utnyttjar alla besökare till att fixa saker hon inte kan fixa själv. Och jag inser att det inte är lätt att vara ensamstående, dryga 60 år med diverse krämpor och ha både bostadsrätt och sommarstuga som ska skötas. Jag vet och jag förstår, men blir ändå stressad och irriterad. Jag skäms för att jag blir det, men kan uppenbarligen inte låta bli. Varenda gång vi åker ner känns det som vi åker dit och jobbar. Kanske främst min stackars man som får fixa med datorn, bygga ihop möbler, bära saker och försöka laga trasiga saker. Och så skäms jag lite inför honom för när vi åker till hans föräldrar blir vi hopplöst bortskämda för det mesta. När vi åker till min mamma får han jobba häcken av sig. Kul…

Och det känns som jag sitter i en rävsax. Det är ju inte så lätt att säga till sin mamma att nej, vi har ingen lust att hjälpa dig. I synnerhet inte när hon frågar om vi kan göra det och det eller helt enkelt bara säger att "så bra men då kan ju jag köpa det när ni kan hjälpa mig och bära och montera". Jag är ju dessutom enda barnet så det finns ingen annan som kan avlasta. Och eftersom hon bor 17 mil bort hinner hon ju samla på sig en hel del mellan gångerna. Det hade på sätt och vis varit lättare om vi bott i samma stad.

Jaja… Det slutade med att jag var trött och sur och säkert inte särskilt trevlig medan vi var där. Jag mådde inte bra rent fysiskt (min mage verkar inte tåla någon slags mat just nu) så toleransnivån var lägre än vanligt. Men även om jag hade skäl så slutade det hela med att jag skämdes och kände mig som en usel dotter och hela besöket lämnade en fadd smak i munnen. *suck*

När vi kom hem inleddes värmeböljan och sen var jag tvärdäckad på grund av det. Det var ju så in i norden hett att jag inte kunde gå ut utan att få nästan migränliknande huvudvärk. Och inte kunde man sova för det var så varmt. Usch! Så slutet av semestern blev inte mycket roligare den. Det var ett Knytt som jublande mottog svalare luft på söndagskvällen.