Den misslyckade

Ikväll är jag ett mycket litet, ömkligt och ledset Knytt. Det värsta är att jag inte har någon särskild anledning att vara det, så jag kan inte ens självömka mig med gott samvete. Jag är bara ledsen. Det är bara för mycket. Allting. Sådana här kvällar saknar jag min gamla oas här på nätet, det jag kallade Hemma. Det är skillnad på att blogga och att hänga på ett community. Jag saknar det vänskapliga surret om allt och inget.

Så vad är det som är fel då? Jag vet inte riktigt. Det är nog en kombination av saker. Två år av krämpor som ständigt avlöser varandra. Ett år med en riktigt jobbig åkomma som stundtals är tämligen outhärdlig att dras med. En stresskänslighet och nedsatt toleransnivå som snarare blir värre och värre än bättre och bättre. Häromdagen insåg jag att jag satt och var stressad över att jag inte lyckades planera min vardag tillräckligt stressreducerande. Det fick mig visserligen att skratta högt åt mig själv, men det var samtidigt en riktigt läskig larmsignal. Vad håller jag på med? Jag är mitt i en ond cirkel där mina försök att planera vardagen och stressreducera gör att jag bara blir ännu mer stressad. Det är så sjukt!

Jag går omkring och känner mig sjuk, trött och stressad. Socialt umgänge känns mer som en plåga än som något roligt. Samtidigt blir jag grymt uttråkad av att bara gå omkring här hemma. Inte blir det bättre av att mannen i mitt liv för närvarande jobbar en låååång räcka av nätter och sover till långt in på eftermiddagen. Jag tassar omkring och försöker vara tyst och vet inte riktigt vad jag ska göra när han sover och jag inte jobbar.

Och så är jag så himla lättirriterad och retar mig på alla människor. Det är verkligen en förbannelse för det tar så mycket energi och det är så meningslöst och det gör mig till en usel människa. Så då kan jag ju passa på att irritera mig på att jag blir så irriterad. Väldigt konstruktivt!

Jag vill umgås med roliga människor som låter mig vara barnslig och impulsiv och som vill blanda djupa samtal med skratt och ironi. Men jag orkar inte ta tag i det. Att åka bort och hälsa på folk känns oöverstigligt och att ha övernattningsgäster här känns också lite jobbigt. Och här i stan har jag inga sådana vänner. Men jag saknar K. Åh så jag saknar K! Faktum är att jag skulle behöva umgås med just henne. Jag kände det nu när jag tänkte på henne. Tårarna steg i ögonen av längtan efter henne. Hon är nog världens snällaste, mest förstående, människa. *suckar djupt* Hon var den största förlusten med att flytta från Stockholm. Jag måste försöka ordna så vi kan ses i sommar!

Så vad gör man när man känner sig ensam och längtar efter socialt umgänge, men inte riktigt har ork att planera och engagera sig? Jo, man hänger på nätet. Och när Hemma inte längre finns letar man efter något nytt ställe. Och jag har delvis hittat ett nytt ställe. Det är inte alls samma sak (inget community utan ett onlinespel) men det är ändå någonstans att surra med folk. Men jag vet inte… Ikväll känns inte det heller roligt.

Jag tror jag är på väg att tappa gnistan. Det är vår. Det är ljust, ljust, ljust. Och det känns lite jobbigt för jag vet inte vad jag ska göra med allt ljus. Det känns jobbigt att sitta inne i en (allt för) ostädad lägenhet och tro att "alla andra" är ute och gör roliga saker i vårvädret. Jag önskar mig en välstädad lägenhet med tavlor på väggarna. Känns som vi aldrig kommer i ordning och som att det (nästan) alltid är jag som måste ta städinitiativ. Jag vet att jag bara jobbar halvtid och att han jobbar heltid och att mer av hushållssysslorna därmed hamnar på mig. Men jag hatar att städa (mest av allt hatar jag att damma)! Och när jag inte hinner/orkar med att hålla det rent vantrivs jag och stressar upp mig. Och så vill jag inte be om hjälp för det känns så misslyckat.

Det är nog där skon klämmer. Jag känner mig misslyckad. Misslyckad på jobbet som inte orkar/har lust att vara social för jag har inget gemensamt med mina kollegor. Misslyckad som fru som jämt är trött, ledsen och irriterad (han skulle protestera nu, men jag känner det så). Misslyckad på nätet som inte är älskad av alla (för man måste ju vara världsbäst på allt, annars räknas man inte). Misslyckad som dotter för att jag inte är sån som min mamma skulle önska att jag vore (jag glömmer snabbt alla gånger hon talar om att hon älskar mig och berömmer mig och minns istället de gånger hon uttryckt en önskan om att jag skulle vara annorlunda än jag är). Misslyckad som Knyttet för att jag inte orkar utvecklas till en fulländad människa utan harvar omkring i samma gamla feltänk.

Jag är så trött på att vara jag! "Du tänker för mycket!" brukar han säga, min man. Och ja, jag grubblar på allt. Jag analyserar och vänder och vrider på saker in absurdum. Är det konstigt om jag är stressad och trött i huvudet? Förmodligen inte. Men jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här själv! Jag har börjat inse att jag måste försöka få hjälp. Steg ett är att försöka få gå den här stresskursen genom företagshälsovården. Min snälldoktor sa till mig i veckan att jag uppvisade flera typiska utmattningssymptom och jag vred mig av obehag på stolen. Men jo, innerst inne vet jag det också. Jag är så utmattad psykiskt att jag tror min kropp tar till alla möjliga knep för att försöka få ro. Men hur är det möjligt att leva mitt lugna, ganska välorganiserade liv, och få sådana symptom? Hur värdelös och misslyckad som människa måste man inte vara då?!?

Så går tankarna ikväll hos ett väldigt litet och ynkligt Knytt.