Midsommarafton

När man inte mår bra är det inte så svårt att tacka nej till släktens traditionsrika midsommarfirande. När man har en skiftarbetande man som bara har kortledigt över helgen och helst vill vara hemma blir det ännu lättare. När sedan regnat öser ner hela midsommarnatten och halva midsommardagen känns det ännu bättre. Faktum är att vi även hade möjligheten att fira midsommar med älsklingens bästa kompis och hans tjej, men eftersom vi inte visste hur jag skulle må och om jag skulle kunna äta något så bestämde vi att vi skulle äta på varsitt håll och ses lite på dagen istället. Och det föll sig så lämpligt att de inte kom hem förrän 06.00 på morgonen efter en oplanerad tur och retur till Malmö för bilköp, och de var därmed rätt trötta. Vi sågs på eftermiddagen och gick en långpromenad i lugnt tempo och det var precis lagom mycket aktivitet och socialiserande för min del.


Hällristningarna är nu ifyllda med rödfärg för säsongen och de förstörda skyltarna utbytta.


Och rosorna blommar för fullt i den trädgård för allmänheten där jag brukar fota.


Det gjorde även de här små ill-lila blommorna.


Vallmo som såg ut att vara gjord av silkespapper.


Och så gräs förstås. Jag älskar gräs!


Gräs kan man dessutom testa att fota med lång slutartid och röra kameran vertikalt samtidigt som man fotar (minns du träden Mamarazzi?!?). ;-)


Pionboll.


Och utslagen pion.

Efter lång promenad under trevligt småprat var det skönt att komma hem. Det blev uppvärmda thaimatsrester till middag för mig (man får hålla sig till mat som funkar skapligt) och pizza för maken. Men jag tror ingen av oss var så ledsna över den annorlunda midsommarkosten. *ler* Vi såg två rätt skapliga filmer ("Freedom writers" och "Invincible") och det enda jag riktigt saknade var ett glas vitt vin. Men alkohol har jag helt valt bort så länge min mage är dum. Däremot festade vi på lite färska jordgubbar och vaniljglass (GB:s låglaktosglass tyckte jag bättre om än Tofuline). Men äter jag frukt och bär får jag betala för det. Min mage gillar inte det.

Det är i sanning en gåva att vara gift med en man som är nöjd och glad även när vi bara sitter hemma och myser vid TV:n en sådan här helg. Och det är i sanning en gåva att känna likadant. På så sätt kan en högst enkel midsommar ändå känns lyckad.

Scary feeling

Det är på något sätt ganska skrämmande att älska någon totalt och reservationslöst. Samtidigt som det är en varm och lycklig känsla blir man ju oerhört sårbar. ”Jag kan inte leva utan dig” säger man ju ibland kanske lite vårdslöst utan att riktigt mena det. Men jag kan verkligen inte föreställa mig att leva utan min Älskling. Han är ju mitt allt, min tvillingsjäl och den som håller mig uppe långt efter att jag egentligen inte orkar vara tapper längre. När krämporna avlöser varandra i en aldrig sinande ström skulle jag ha lagt mig ner och låtit depressionen och apatin ha tagit över för länge sedan om inte han funnits. Han får mig att le och orka lite till och lite till och så ännu lite mer.

Jag har känt honom i nio år och älskat honom snart åtta år. Och det blir bara ”värre och värre” med åren. Kanterna slipas sakta av och vi blir mer och mer synkade. Och jag vet inte vad jag skulle göra om han slutade älska mig tillbaka… För första gången i mitt liv sorterar jag in mina CD-skivor bland hans CD-skivor, mina böcker bland hans böcker och sparar inte ett halvt extra bohag "utifall att". Äntligen vågar jag riktigt tro att "this is it", det är här jag ska stanna. Det är honom jag ska bli gammal tillsammans med.

Underbart……….och skrämmande!

Att känna sig som en usel dotter

Jag hade ju semester förra veckan. Det är då man ska känna sig lugn och avslappnad har jag hört. Synd bara att jag har glömt bort hur man gör och går runt som ett stressat Knytt hela tiden. Det underlättar inte heller att åka och hälsa på sin mamma. I alla fall inte om man har en alldeles sällsynt förmåga att reta halvt ihjäl sig på nämnda mor och därför går omkring som en spänd fiolsträng hela tiden.

Jag blir verkligen så trött på mig själv! Och på den omständighet att jag och min mamma är så olika. Det blir så uppenbart när vi hälsar på. Mamma vill ha en energisk och social dotter som hon kan visa upp för alla sina vänner och för sina grannar ute i sommarstugeområdet. Och jag blir dödsirriterad och tänker tjurigt att jag minsann inte är något jävla utställningsföremål som hon kan dra runt och visa upp för sina bekanta (som jag för övrigt har noll och ingen lust att träffa). Och så anstränger jag mig så mycket jag kan för att inte visa hur irriterad jag blir och säger istället att jag inte riktigt har ork att vara social eftersom jag inte mår så bra (och borde kanske vara nöjd med att jag åtminstone inte exploderar och säger vad jag tänker). Och så blir hon besviken och jag blir besviken för att jag känner att jag inte duger som jag är.

Och så känns det fortfarande som vi kommer ner för att hälsa på och ögonblickligen anlitas som allt-i-allo-fixare. Och jag vet att min mamma är sådan, att hon glatt och tämligen skamlöst utnyttjar alla besökare till att fixa saker hon inte kan fixa själv. Och jag inser att det inte är lätt att vara ensamstående, dryga 60 år med diverse krämpor och ha både bostadsrätt och sommarstuga som ska skötas. Jag vet och jag förstår, men blir ändå stressad och irriterad. Jag skäms för att jag blir det, men kan uppenbarligen inte låta bli. Varenda gång vi åker ner känns det som vi åker dit och jobbar. Kanske främst min stackars man som får fixa med datorn, bygga ihop möbler, bära saker och försöka laga trasiga saker. Och så skäms jag lite inför honom för när vi åker till hans föräldrar blir vi hopplöst bortskämda för det mesta. När vi åker till min mamma får han jobba häcken av sig. Kul…

Och det känns som jag sitter i en rävsax. Det är ju inte så lätt att säga till sin mamma att nej, vi har ingen lust att hjälpa dig. I synnerhet inte när hon frågar om vi kan göra det och det eller helt enkelt bara säger att "så bra men då kan ju jag köpa det när ni kan hjälpa mig och bära och montera". Jag är ju dessutom enda barnet så det finns ingen annan som kan avlasta. Och eftersom hon bor 17 mil bort hinner hon ju samla på sig en hel del mellan gångerna. Det hade på sätt och vis varit lättare om vi bott i samma stad.

Jaja… Det slutade med att jag var trött och sur och säkert inte särskilt trevlig medan vi var där. Jag mådde inte bra rent fysiskt (min mage verkar inte tåla någon slags mat just nu) så toleransnivån var lägre än vanligt. Men även om jag hade skäl så slutade det hela med att jag skämdes och kände mig som en usel dotter och hela besöket lämnade en fadd smak i munnen. *suck*

När vi kom hem inleddes värmeböljan och sen var jag tvärdäckad på grund av det. Det var ju så in i norden hett att jag inte kunde gå ut utan att få nästan migränliknande huvudvärk. Och inte kunde man sova för det var så varmt. Usch! Så slutet av semestern blev inte mycket roligare den. Det var ett Knytt som jublande mottog svalare luft på söndagskvällen.

Jobbsnack

Jag har ägnat veckans jobbtimmar åt att frenetiskt försöka jobba undan så pass att jag kan gå på semester under nästa vecka utan allt för dåligt samvete. I tisdags jobbade jag undan lite tråkig administration och kom på den eminenta idén att redan nu sätta upp en lapp på min dörr med informationen "Semesterstängt v 23. Åter 11 juni". Sen gick jag hem och var ledig hela onsdagen. Idag fick jag veta att jag satt myror i huvudet på mina kollegor då de började undra om jag gått på semester redan i tisdags och inte tänkte komma tillbaka mer den här veckan. Själv tyckte jag att min lapp var hur tydlig som helst. Så det kan bli! =D

Idag har jag jobbat som en galärslav (nästan) för att försöka rensa skrivbordet och lämna nödvändig information till mina närmsta kollegor om sånt de behöver hålla koll på. Naturligtvis ringde telefonen mer än den någonsin brukar göra till följd att jag fick gjort ungefär hälften av vad jag tänkt mig. Min telefon ringer alltid som mest när jag inte har tid. Det beror på DGS om du frågar min man (DGS = Den Gigantiska Sammansvärjningen – av, förmodar jag, de högre makterna). ;-) Så imorgon har jag redan gått på semester. Åtminstone om du ringer till mig på jobbet. Jag mååååste få lite tid att göra klart de få timmar jag får kvar mellan ett besök, ett möte och den flextimme jag tänkt gå tidigare p g a för långa dagar tidigare i veckan.

Sen ska jag ha semeeester en vecka! Och när jag kommer tillbaka är inte de hemska praktikanterna kvar längre. Har jag berättat om dem? Min arbetsplats tog efter viss tvekan emot två högskolepraktikanter under förutsättningen att de skulle vara på vår avdelning. När de väl kom hit blev de jättebesvikna och ville inte alls lära sig om det vi pysslar med. Nej, de ville vara på en annan avdelning, eller egentligen ville de inte alls vara hos min arbetsgivare utan hos en helt annan arbetsgivare (som inom parentes sagt inte tar emot praktikanter). För att (försöka) göra en lång historia kort: Jag utsågs till handledare, jag och min chef försökte vara schyssta och kompromissa så de även kunde göra sånt det tyckte var roligt. Slutresultat: de gör nästan enbart sånt de tyckte var roligt och hafsade sig igenom de arbetsuppgifter de egentligen var där för att utföra.

Idag hade de en vecka och två arbetsdagar kvar då de kom upp till mig och lämnade över det jobb de höll på med "eftersom de ju skulle sluta". Vid det här laget bara himlade jag med ögonen (i smyg) och sa inget. De har liksom inte synts till på 1½ vecka och det de presterar tar mig lika lång tid att rätta som om jag gjort det själv. Typ. Så orka bra sig! Förutom det lilla faktumet att jag retar ihjäl mig på dem då. ;-) Idag lyckades de även skicka ett tämligen spydigt mail till en kollega. De hade frågat henne om de kunde bjuda på fika när de slutade och om hon kunde kolla vem som hade fredagsfikat den veckan. Nu hade hon glömt att kolla det och idag fick hon ett mail som gick ut på att eftersom de inte hört något från henne antog de att det kvittade om de bjöd på fika. För man kan ju inte fråga igen eller så? Dessutom skulle de sluta 1½ dag tidigare och min chef berättade att de verkligen tiggt sig till det (och han såg ingen mening med att neka dem eftersom vi bara vill bli av med dem). Jag hoppas verkligen att de inte får några bra vitsord från chefen (gudarna ska veta att jag försökt peppa honom att skriva sanningen). På tre månader har de presterat ungefär så mycket som en nyanställd normalt sett fixar på….2-3 veckor (om jag ska vara snäll). Fantastic!

Vem har förändrats?

Jag var tillsammans med en man från det att jag var 19 år tills jag nästan skulle fylla 29. 10 år delade vi. Vi hann förlova oss, flytta ihop, flytta isär, flytta ihop och gifta oss. Och någonstans längs vägen växte vi isär. Jag vet inte om vi någonsin var så himla sammanväxta. Ganska olika var vi och jag tror i ärlighetens namn mer att jag behövde honom än älskade honom. Det kanske låter underligt, men han var min trygga punkt efter en ganska ensam och olycklig uppväxt. Och han var lugn, trofast och älskade mig över allt annat. Och det var nog för mig. Då.

När vi separerat fortsatte vi vara vänner. Vi hörs fortfarande av genom mail ibland och ses någon gång väldigt sällan. Jag har inte kontakt med någon annan från den tiden av mitt liv så det känns lite trösterikt (?) att vi ändå hörs av ibland. Även om han kan reta gallfeber på mig som få andra (möjligen undantaget min mamma).

Men det är märkligt… När jag får mail och han skriver om sitt nuvarande liv skakar jag sakta och förundrat på huvudet och undrar… Ja, vad undrar jag egentligen? Vad såg jag någonsin i honom? Är det han som har förändrat sig så mycket sedan tiden vi var tillsammans? Eller är det jag som har förändrat mig? Var han så där…."bonnig" på den tiden? Var han lika inskränkt och mästrande då? Eller är det kanske jag som blivit inskränkt och högfärdig? ;-) Inte vet jag! Jag vrider och vänder på det i tanken men får liksom inget perspektiv. Det finns ingen utanförstående som kan tala om för mig vem som ändrat sig mest.

Inte för att det egentligen spelar någon roll. Det är bara mitt rastlösa sinne som måste grubbla på allting till förbannelse. Hur gör man för att bara vara och acceptera att saker är som de är utan att ifrågasätta allt? Jag framställer mig gärna som "en dum blondin". Glad och harmlös och lite virrig. När folk lär känna mig lite mer får jag ofta kommentarer (uttalade med mild förvåning) om att jag ju inte alls är korkad utan tvärtom rätt skärpt. Varför presenterar jag så bredvilligt mig själv som "dum blondin"? Är det för att inte behöva bevisa något, inte ha något att leva upp till? Dåligt självförtroende kanske?

Som sagt, jag grubblar för mycket. *ler*

Helgen

I helgen som var blev det övernattningsbesök hos makens föräldrar. I fredags kom jag hem ledsen och uppgiven från jobbet och dessutom med mer plågor än vanligt i kroppen. Det är risk att jag blir överlusad med jobb framöver och det är jobbigt som det är just nu att jobba halvtid och periodvis inte riktigt hinna med alla bråttom- och måste-ärenden. Nu ser det ut som om jag, åtminstone under en period, blir ansvarig för mer än jag rimligen kan hantera. Och ja, jo, jag ska sparka bakut och vägra ta ansvar för det som sannolikt brakar åt skogen. Men i fredags var jag sur och besviken på min chef och absolut inte sugen på att vara social. Men ibland får man anstränga sig lite extra och göra saker för sin älskling.

Det blev grillning hos svärföräldrarna tillsammans med svåger, svägerska och deras barn. Och köttet var marinerat i vitlöksmarinad och det innebar att jag, som inte tål mer än ytterst lite vitlök, fick äta sallad och potatis till middag. Tyvärr (för mig) älskar mina svärföräldrar vitlök och jag tror inte de förstått hur dålig jag blir i magen när jag äter det, trots att jag påpekat det vid flera tillfällen. Nåja, jag blev ju mätt ändå så…

Det var inte särskilt varmt ute i fredags kväll. Och myggorna var något ettriga. Men dessa petitesser hindrar inte älsklingens släkt från att sitta ute. Själv hade jag varit tvungen att ikläda mig polarutstyrsel för att inte frysa ihjäl stillasittandes som vi var, så jag gick in efter maten. Svärföräldrarnas goskatt följde med mig in och försökte tigga till sig lite mat. I brist på mat gick det bra med lite gos och kel istället. *ler* Jag gillar verkligen inte katter något vidare annars, men denna kisse har vunnit mitt hjärta – trots att han gärna sticker klorna i ens lår när man kelar.

Jag tog hand om det mesta av disken, fixade sängen och bäddade och sen satte jag mig och läste ett tag. Till slut kom de däringa friskusarna vars släkt jag gift in mig i in. Då var klockan halv tolv tror jag och vi satt och pratade till närmre ett. Sen sömntablettssov jag några timmar innan jag vaknade. Låg och slumrade lite, läste ett tag och gick sen upp. Jag är ju gift med en nattvarelse så han sov/vilade till klockan var bortåt två. Det var visst huvudvärk också. (För) mycket rödvin gissar jag.

Solen sken och jag fördrev lite tid med att strosa runt på tomten med kameran. Ett par kort har jag redan lagt ut på annan plats, men här är några till:


17-årig herre har sökt skugga för solen. Favoritplatsen är bland skorna (!) i hallen.


Svärmor har tumme med kaktusar och får de flesta att blomma (även denna men det kortet blev inte bra så det får ni inte se).


Små vita blommor och ett fejkbi. :-)


Besök i fårhagen. ;-)


Och kaprifolen doftade ljuvligt!


I grämattan växte tjocka tuvor med bellis (eller tusensköna som jag kallar det).


Svärföräldrarnas hus fotat ur gräsrotssynvinkel.

Den misslyckade

Ikväll är jag ett mycket litet, ömkligt och ledset Knytt. Det värsta är att jag inte har någon särskild anledning att vara det, så jag kan inte ens självömka mig med gott samvete. Jag är bara ledsen. Det är bara för mycket. Allting. Sådana här kvällar saknar jag min gamla oas här på nätet, det jag kallade Hemma. Det är skillnad på att blogga och att hänga på ett community. Jag saknar det vänskapliga surret om allt och inget.

Så vad är det som är fel då? Jag vet inte riktigt. Det är nog en kombination av saker. Två år av krämpor som ständigt avlöser varandra. Ett år med en riktigt jobbig åkomma som stundtals är tämligen outhärdlig att dras med. En stresskänslighet och nedsatt toleransnivå som snarare blir värre och värre än bättre och bättre. Häromdagen insåg jag att jag satt och var stressad över att jag inte lyckades planera min vardag tillräckligt stressreducerande. Det fick mig visserligen att skratta högt åt mig själv, men det var samtidigt en riktigt läskig larmsignal. Vad håller jag på med? Jag är mitt i en ond cirkel där mina försök att planera vardagen och stressreducera gör att jag bara blir ännu mer stressad. Det är så sjukt!

Jag går omkring och känner mig sjuk, trött och stressad. Socialt umgänge känns mer som en plåga än som något roligt. Samtidigt blir jag grymt uttråkad av att bara gå omkring här hemma. Inte blir det bättre av att mannen i mitt liv för närvarande jobbar en låååång räcka av nätter och sover till långt in på eftermiddagen. Jag tassar omkring och försöker vara tyst och vet inte riktigt vad jag ska göra när han sover och jag inte jobbar.

Och så är jag så himla lättirriterad och retar mig på alla människor. Det är verkligen en förbannelse för det tar så mycket energi och det är så meningslöst och det gör mig till en usel människa. Så då kan jag ju passa på att irritera mig på att jag blir så irriterad. Väldigt konstruktivt!

Jag vill umgås med roliga människor som låter mig vara barnslig och impulsiv och som vill blanda djupa samtal med skratt och ironi. Men jag orkar inte ta tag i det. Att åka bort och hälsa på folk känns oöverstigligt och att ha övernattningsgäster här känns också lite jobbigt. Och här i stan har jag inga sådana vänner. Men jag saknar K. Åh så jag saknar K! Faktum är att jag skulle behöva umgås med just henne. Jag kände det nu när jag tänkte på henne. Tårarna steg i ögonen av längtan efter henne. Hon är nog världens snällaste, mest förstående, människa. *suckar djupt* Hon var den största förlusten med att flytta från Stockholm. Jag måste försöka ordna så vi kan ses i sommar!

Så vad gör man när man känner sig ensam och längtar efter socialt umgänge, men inte riktigt har ork att planera och engagera sig? Jo, man hänger på nätet. Och när Hemma inte längre finns letar man efter något nytt ställe. Och jag har delvis hittat ett nytt ställe. Det är inte alls samma sak (inget community utan ett onlinespel) men det är ändå någonstans att surra med folk. Men jag vet inte… Ikväll känns inte det heller roligt.

Jag tror jag är på väg att tappa gnistan. Det är vår. Det är ljust, ljust, ljust. Och det känns lite jobbigt för jag vet inte vad jag ska göra med allt ljus. Det känns jobbigt att sitta inne i en (allt för) ostädad lägenhet och tro att "alla andra" är ute och gör roliga saker i vårvädret. Jag önskar mig en välstädad lägenhet med tavlor på väggarna. Känns som vi aldrig kommer i ordning och som att det (nästan) alltid är jag som måste ta städinitiativ. Jag vet att jag bara jobbar halvtid och att han jobbar heltid och att mer av hushållssysslorna därmed hamnar på mig. Men jag hatar att städa (mest av allt hatar jag att damma)! Och när jag inte hinner/orkar med att hålla det rent vantrivs jag och stressar upp mig. Och så vill jag inte be om hjälp för det känns så misslyckat.

Det är nog där skon klämmer. Jag känner mig misslyckad. Misslyckad på jobbet som inte orkar/har lust att vara social för jag har inget gemensamt med mina kollegor. Misslyckad som fru som jämt är trött, ledsen och irriterad (han skulle protestera nu, men jag känner det så). Misslyckad på nätet som inte är älskad av alla (för man måste ju vara världsbäst på allt, annars räknas man inte). Misslyckad som dotter för att jag inte är sån som min mamma skulle önska att jag vore (jag glömmer snabbt alla gånger hon talar om att hon älskar mig och berömmer mig och minns istället de gånger hon uttryckt en önskan om att jag skulle vara annorlunda än jag är). Misslyckad som Knyttet för att jag inte orkar utvecklas till en fulländad människa utan harvar omkring i samma gamla feltänk.

Jag är så trött på att vara jag! "Du tänker för mycket!" brukar han säga, min man. Och ja, jag grubblar på allt. Jag analyserar och vänder och vrider på saker in absurdum. Är det konstigt om jag är stressad och trött i huvudet? Förmodligen inte. Men jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här själv! Jag har börjat inse att jag måste försöka få hjälp. Steg ett är att försöka få gå den här stresskursen genom företagshälsovården. Min snälldoktor sa till mig i veckan att jag uppvisade flera typiska utmattningssymptom och jag vred mig av obehag på stolen. Men jo, innerst inne vet jag det också. Jag är så utmattad psykiskt att jag tror min kropp tar till alla möjliga knep för att försöka få ro. Men hur är det möjligt att leva mitt lugna, ganska välorganiserade liv, och få sådana symptom? Hur värdelös och misslyckad som människa måste man inte vara då?!?

Så går tankarna ikväll hos ett väldigt litet och ynkligt Knytt.