Jobbsnack

Jag har ägnat veckans jobbtimmar åt att frenetiskt försöka jobba undan så pass att jag kan gå på semester under nästa vecka utan allt för dåligt samvete. I tisdags jobbade jag undan lite tråkig administration och kom på den eminenta idén att redan nu sätta upp en lapp på min dörr med informationen "Semesterstängt v 23. Åter 11 juni". Sen gick jag hem och var ledig hela onsdagen. Idag fick jag veta att jag satt myror i huvudet på mina kollegor då de började undra om jag gått på semester redan i tisdags och inte tänkte komma tillbaka mer den här veckan. Själv tyckte jag att min lapp var hur tydlig som helst. Så det kan bli! =D

Idag har jag jobbat som en galärslav (nästan) för att försöka rensa skrivbordet och lämna nödvändig information till mina närmsta kollegor om sånt de behöver hålla koll på. Naturligtvis ringde telefonen mer än den någonsin brukar göra till följd att jag fick gjort ungefär hälften av vad jag tänkt mig. Min telefon ringer alltid som mest när jag inte har tid. Det beror på DGS om du frågar min man (DGS = Den Gigantiska Sammansvärjningen – av, förmodar jag, de högre makterna). ;-) Så imorgon har jag redan gått på semester. Åtminstone om du ringer till mig på jobbet. Jag mååååste få lite tid att göra klart de få timmar jag får kvar mellan ett besök, ett möte och den flextimme jag tänkt gå tidigare p g a för långa dagar tidigare i veckan.

Sen ska jag ha semeeester en vecka! Och när jag kommer tillbaka är inte de hemska praktikanterna kvar längre. Har jag berättat om dem? Min arbetsplats tog efter viss tvekan emot två högskolepraktikanter under förutsättningen att de skulle vara på vår avdelning. När de väl kom hit blev de jättebesvikna och ville inte alls lära sig om det vi pysslar med. Nej, de ville vara på en annan avdelning, eller egentligen ville de inte alls vara hos min arbetsgivare utan hos en helt annan arbetsgivare (som inom parentes sagt inte tar emot praktikanter). För att (försöka) göra en lång historia kort: Jag utsågs till handledare, jag och min chef försökte vara schyssta och kompromissa så de även kunde göra sånt det tyckte var roligt. Slutresultat: de gör nästan enbart sånt de tyckte var roligt och hafsade sig igenom de arbetsuppgifter de egentligen var där för att utföra.

Idag hade de en vecka och två arbetsdagar kvar då de kom upp till mig och lämnade över det jobb de höll på med "eftersom de ju skulle sluta". Vid det här laget bara himlade jag med ögonen (i smyg) och sa inget. De har liksom inte synts till på 1½ vecka och det de presterar tar mig lika lång tid att rätta som om jag gjort det själv. Typ. Så orka bra sig! Förutom det lilla faktumet att jag retar ihjäl mig på dem då. ;-) Idag lyckades de även skicka ett tämligen spydigt mail till en kollega. De hade frågat henne om de kunde bjuda på fika när de slutade och om hon kunde kolla vem som hade fredagsfikat den veckan. Nu hade hon glömt att kolla det och idag fick hon ett mail som gick ut på att eftersom de inte hört något från henne antog de att det kvittade om de bjöd på fika. För man kan ju inte fråga igen eller så? Dessutom skulle de sluta 1½ dag tidigare och min chef berättade att de verkligen tiggt sig till det (och han såg ingen mening med att neka dem eftersom vi bara vill bli av med dem). Jag hoppas verkligen att de inte får några bra vitsord från chefen (gudarna ska veta att jag försökt peppa honom att skriva sanningen). På tre månader har de presterat ungefär så mycket som en nyanställd normalt sett fixar på….2-3 veckor (om jag ska vara snäll). Fantastic!

Vem har förändrats?

Jag var tillsammans med en man från det att jag var 19 år tills jag nästan skulle fylla 29. 10 år delade vi. Vi hann förlova oss, flytta ihop, flytta isär, flytta ihop och gifta oss. Och någonstans längs vägen växte vi isär. Jag vet inte om vi någonsin var så himla sammanväxta. Ganska olika var vi och jag tror i ärlighetens namn mer att jag behövde honom än älskade honom. Det kanske låter underligt, men han var min trygga punkt efter en ganska ensam och olycklig uppväxt. Och han var lugn, trofast och älskade mig över allt annat. Och det var nog för mig. Då.

När vi separerat fortsatte vi vara vänner. Vi hörs fortfarande av genom mail ibland och ses någon gång väldigt sällan. Jag har inte kontakt med någon annan från den tiden av mitt liv så det känns lite trösterikt (?) att vi ändå hörs av ibland. Även om han kan reta gallfeber på mig som få andra (möjligen undantaget min mamma).

Men det är märkligt… När jag får mail och han skriver om sitt nuvarande liv skakar jag sakta och förundrat på huvudet och undrar… Ja, vad undrar jag egentligen? Vad såg jag någonsin i honom? Är det han som har förändrat sig så mycket sedan tiden vi var tillsammans? Eller är det jag som har förändrat mig? Var han så där…."bonnig" på den tiden? Var han lika inskränkt och mästrande då? Eller är det kanske jag som blivit inskränkt och högfärdig? ;-) Inte vet jag! Jag vrider och vänder på det i tanken men får liksom inget perspektiv. Det finns ingen utanförstående som kan tala om för mig vem som ändrat sig mest.

Inte för att det egentligen spelar någon roll. Det är bara mitt rastlösa sinne som måste grubbla på allting till förbannelse. Hur gör man för att bara vara och acceptera att saker är som de är utan att ifrågasätta allt? Jag framställer mig gärna som "en dum blondin". Glad och harmlös och lite virrig. När folk lär känna mig lite mer får jag ofta kommentarer (uttalade med mild förvåning) om att jag ju inte alls är korkad utan tvärtom rätt skärpt. Varför presenterar jag så bredvilligt mig själv som "dum blondin"? Är det för att inte behöva bevisa något, inte ha något att leva upp till? Dåligt självförtroende kanske?

Som sagt, jag grubblar för mycket. *ler*

Helgen

I helgen som var blev det övernattningsbesök hos makens föräldrar. I fredags kom jag hem ledsen och uppgiven från jobbet och dessutom med mer plågor än vanligt i kroppen. Det är risk att jag blir överlusad med jobb framöver och det är jobbigt som det är just nu att jobba halvtid och periodvis inte riktigt hinna med alla bråttom- och måste-ärenden. Nu ser det ut som om jag, åtminstone under en period, blir ansvarig för mer än jag rimligen kan hantera. Och ja, jo, jag ska sparka bakut och vägra ta ansvar för det som sannolikt brakar åt skogen. Men i fredags var jag sur och besviken på min chef och absolut inte sugen på att vara social. Men ibland får man anstränga sig lite extra och göra saker för sin älskling.

Det blev grillning hos svärföräldrarna tillsammans med svåger, svägerska och deras barn. Och köttet var marinerat i vitlöksmarinad och det innebar att jag, som inte tål mer än ytterst lite vitlök, fick äta sallad och potatis till middag. Tyvärr (för mig) älskar mina svärföräldrar vitlök och jag tror inte de förstått hur dålig jag blir i magen när jag äter det, trots att jag påpekat det vid flera tillfällen. Nåja, jag blev ju mätt ändå så…

Det var inte särskilt varmt ute i fredags kväll. Och myggorna var något ettriga. Men dessa petitesser hindrar inte älsklingens släkt från att sitta ute. Själv hade jag varit tvungen att ikläda mig polarutstyrsel för att inte frysa ihjäl stillasittandes som vi var, så jag gick in efter maten. Svärföräldrarnas goskatt följde med mig in och försökte tigga till sig lite mat. I brist på mat gick det bra med lite gos och kel istället. *ler* Jag gillar verkligen inte katter något vidare annars, men denna kisse har vunnit mitt hjärta – trots att han gärna sticker klorna i ens lår när man kelar.

Jag tog hand om det mesta av disken, fixade sängen och bäddade och sen satte jag mig och läste ett tag. Till slut kom de däringa friskusarna vars släkt jag gift in mig i in. Då var klockan halv tolv tror jag och vi satt och pratade till närmre ett. Sen sömntablettssov jag några timmar innan jag vaknade. Låg och slumrade lite, läste ett tag och gick sen upp. Jag är ju gift med en nattvarelse så han sov/vilade till klockan var bortåt två. Det var visst huvudvärk också. (För) mycket rödvin gissar jag.

Solen sken och jag fördrev lite tid med att strosa runt på tomten med kameran. Ett par kort har jag redan lagt ut på annan plats, men här är några till:


17-årig herre har sökt skugga för solen. Favoritplatsen är bland skorna (!) i hallen.


Svärmor har tumme med kaktusar och får de flesta att blomma (även denna men det kortet blev inte bra så det får ni inte se).


Små vita blommor och ett fejkbi. :-)


Besök i fårhagen. ;-)


Och kaprifolen doftade ljuvligt!


I grämattan växte tjocka tuvor med bellis (eller tusensköna som jag kallar det).


Svärföräldrarnas hus fotat ur gräsrotssynvinkel.

Den misslyckade

Ikväll är jag ett mycket litet, ömkligt och ledset Knytt. Det värsta är att jag inte har någon särskild anledning att vara det, så jag kan inte ens självömka mig med gott samvete. Jag är bara ledsen. Det är bara för mycket. Allting. Sådana här kvällar saknar jag min gamla oas här på nätet, det jag kallade Hemma. Det är skillnad på att blogga och att hänga på ett community. Jag saknar det vänskapliga surret om allt och inget.

Så vad är det som är fel då? Jag vet inte riktigt. Det är nog en kombination av saker. Två år av krämpor som ständigt avlöser varandra. Ett år med en riktigt jobbig åkomma som stundtals är tämligen outhärdlig att dras med. En stresskänslighet och nedsatt toleransnivå som snarare blir värre och värre än bättre och bättre. Häromdagen insåg jag att jag satt och var stressad över att jag inte lyckades planera min vardag tillräckligt stressreducerande. Det fick mig visserligen att skratta högt åt mig själv, men det var samtidigt en riktigt läskig larmsignal. Vad håller jag på med? Jag är mitt i en ond cirkel där mina försök att planera vardagen och stressreducera gör att jag bara blir ännu mer stressad. Det är så sjukt!

Jag går omkring och känner mig sjuk, trött och stressad. Socialt umgänge känns mer som en plåga än som något roligt. Samtidigt blir jag grymt uttråkad av att bara gå omkring här hemma. Inte blir det bättre av att mannen i mitt liv för närvarande jobbar en låååång räcka av nätter och sover till långt in på eftermiddagen. Jag tassar omkring och försöker vara tyst och vet inte riktigt vad jag ska göra när han sover och jag inte jobbar.

Och så är jag så himla lättirriterad och retar mig på alla människor. Det är verkligen en förbannelse för det tar så mycket energi och det är så meningslöst och det gör mig till en usel människa. Så då kan jag ju passa på att irritera mig på att jag blir så irriterad. Väldigt konstruktivt!

Jag vill umgås med roliga människor som låter mig vara barnslig och impulsiv och som vill blanda djupa samtal med skratt och ironi. Men jag orkar inte ta tag i det. Att åka bort och hälsa på folk känns oöverstigligt och att ha övernattningsgäster här känns också lite jobbigt. Och här i stan har jag inga sådana vänner. Men jag saknar K. Åh så jag saknar K! Faktum är att jag skulle behöva umgås med just henne. Jag kände det nu när jag tänkte på henne. Tårarna steg i ögonen av längtan efter henne. Hon är nog världens snällaste, mest förstående, människa. *suckar djupt* Hon var den största förlusten med att flytta från Stockholm. Jag måste försöka ordna så vi kan ses i sommar!

Så vad gör man när man känner sig ensam och längtar efter socialt umgänge, men inte riktigt har ork att planera och engagera sig? Jo, man hänger på nätet. Och när Hemma inte längre finns letar man efter något nytt ställe. Och jag har delvis hittat ett nytt ställe. Det är inte alls samma sak (inget community utan ett onlinespel) men det är ändå någonstans att surra med folk. Men jag vet inte… Ikväll känns inte det heller roligt.

Jag tror jag är på väg att tappa gnistan. Det är vår. Det är ljust, ljust, ljust. Och det känns lite jobbigt för jag vet inte vad jag ska göra med allt ljus. Det känns jobbigt att sitta inne i en (allt för) ostädad lägenhet och tro att "alla andra" är ute och gör roliga saker i vårvädret. Jag önskar mig en välstädad lägenhet med tavlor på väggarna. Känns som vi aldrig kommer i ordning och som att det (nästan) alltid är jag som måste ta städinitiativ. Jag vet att jag bara jobbar halvtid och att han jobbar heltid och att mer av hushållssysslorna därmed hamnar på mig. Men jag hatar att städa (mest av allt hatar jag att damma)! Och när jag inte hinner/orkar med att hålla det rent vantrivs jag och stressar upp mig. Och så vill jag inte be om hjälp för det känns så misslyckat.

Det är nog där skon klämmer. Jag känner mig misslyckad. Misslyckad på jobbet som inte orkar/har lust att vara social för jag har inget gemensamt med mina kollegor. Misslyckad som fru som jämt är trött, ledsen och irriterad (han skulle protestera nu, men jag känner det så). Misslyckad på nätet som inte är älskad av alla (för man måste ju vara världsbäst på allt, annars räknas man inte). Misslyckad som dotter för att jag inte är sån som min mamma skulle önska att jag vore (jag glömmer snabbt alla gånger hon talar om att hon älskar mig och berömmer mig och minns istället de gånger hon uttryckt en önskan om att jag skulle vara annorlunda än jag är). Misslyckad som Knyttet för att jag inte orkar utvecklas till en fulländad människa utan harvar omkring i samma gamla feltänk.

Jag är så trött på att vara jag! "Du tänker för mycket!" brukar han säga, min man. Och ja, jag grubblar på allt. Jag analyserar och vänder och vrider på saker in absurdum. Är det konstigt om jag är stressad och trött i huvudet? Förmodligen inte. Men jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här själv! Jag har börjat inse att jag måste försöka få hjälp. Steg ett är att försöka få gå den här stresskursen genom företagshälsovården. Min snälldoktor sa till mig i veckan att jag uppvisade flera typiska utmattningssymptom och jag vred mig av obehag på stolen. Men jo, innerst inne vet jag det också. Jag är så utmattad psykiskt att jag tror min kropp tar till alla möjliga knep för att försöka få ro. Men hur är det möjligt att leva mitt lugna, ganska välorganiserade liv, och få sådana symptom? Hur värdelös och misslyckad som människa måste man inte vara då?!?

Så går tankarna ikväll hos ett väldigt litet och ynkligt Knytt.

Flyguppvisning

Fyra dagar ledigt. Torsdag – söndag. Välbehövligt! Och även maken är ledig och har för en gångs skull inga datorer som ska mekas med eller andra måsten. Så vi har fått tid att umgås. Känns som det var (för) länge sedan!

I torsdags eftermiddag trotsade vi en kall blåst och åkte och tittade på flyguppvisning. Eller jag kanske ska skriva att älsklingen tittade och jag fotade? ;-) Vi missade de flesta flyguppvisningarna eftersom vi kom så sent, men älsklingen hade jobbat natt och behövde få sova några timmar. Och lite är bättre än inget resonerade vi.


Här står "Daisy", en gammal ärrad DC-3:a tillverkad 1943 (!). Dessa plan användes bl a till signalspaning, materieltransporter, utveckling och utprovning av ny elektronik samt radarutrustning.

Sen var det det där med att försöka fota stridsflygplan i luften. De rör sig fort och de är små mot himlens stora valv. Det var bara att inse att min Minolta Dimage A1 inte räckte till. Men jag såg i alla fall ett SAAB 32 Lansen jaktplan svischa förbi och flyga upp och ner och i loopar och allt vad det var. Och jo, det blev några halvsuddiga kort också, men inget värt att visa. Och sen kom SAAB 39 Gripen dånande och det var lite roligare för den piloten demonstrerade både hur attans fort de kan flyga och även hur himla långsamt det kan gå. Och när han flög så där saaaakta, ja då hann min kamera med lite bättre.


Fast det blev fortfarande mest en liten prick på himlen. ;-)


Underifrån.


Och poff så försvann det i fjärran igen!


Piloter i flygplan av okänt märke.


Konstflygmaskin med väldigt närgången och nyfiken åskådare. :-)


Och ett jättelitet, sött, flygplan som tydligen är en Zephyr 2000. Det används för flygträning. Modiga flygelever måste jag säga, som vågar flyga i en sån liten bubbla!


Närstudie.

Nu var det inte bara flygplan på den här Flyg- och motordagen. Det fanns andra, mer eller mindre märkliga, inslag också.


*himlar med ögonen*


"Den där motorcykeln måste du fota!" sa älsklingen bestämt. Så då gjorde jag det. Den var onekligen originell och monsterstor!


Den är bisarrt stor och är ett hemmabygge i 500kg-klassen som drivs framåt av en Corvette V8.

Att ta sig hem var också ett äventyr. Vi satt i bilen på ett gräsfält i nästan en timme innan vi kunde köra hemåt. Man kan lugnt påstå att flygfältet ligger dumt till rent trafikmässigt för det sa bara tjopp så var alla vägar helt igenkorkade. Men lite kul var det att studera folks hysteri när det gällde att komma först och absolut inte släppa in någon annan före. Det var centimetrar från att två bilar skulle krocka flera gånger.


Jag lyckades inte göra kaoset rättvisa, men det kommer alltså bilar från alla håll som alla ska ta sig upp på en och samma lilla grusväg. Och ingen vill vika en millimeter för någon annan.

Somliga dagar

Vissa dagar vaknar jag och upplever världen omkring mig som en smula off key. Eller kanske är det jag som är i osynk med världen? Ljuden, färgerna, lukterna gnager på mitt sinne, och jag retar mig på allt och inget.

Folk är idioter och det som borde vara ljuvlig vårgrönska antar en sjuklig färg.

Somliga dagar antar en (mar)drömlik skepnad. Allt för lite sömn, allt för många krämpor, ackumulerad stress. Somliga dagar ser min vårvärld mer ut så här:

Mitt arma huvud!

Ibland undrar jag hur mycket huvudvärk som får plats i ett stackars huvud. Är det inte lite konstigt hur man kan gå från en dag till den andra från (med mina mått mätt) normalmycket huvudvärk till megamycket huvudvärk nästan hela tiden? Och jo, det är bara spänningshuvudvärk. Jag vaknar med sammanbitna tänder och spänd panna och minsta stresspåslag under dagen utlöser en nästan migränliknande huvudvärk som oftast inte släpper förrän frampå kvällen, om ens då.

Usch vad less jag är på det här! Tvingar mig ut och gå när jag egentligen inte orkar för promenader är stressreducerande. Frågan är vad jag är så himla stressad/uppskruvad över? Jag vet inte. Och det är nästan det mest frustrerande. För vet jag inte kan jag inte göra något åt det. Pratade med min chef igår och nu låter det i alla fall som jag sannolikt kommer att få gå en stresshanteringskurs i höst genom företagshälsovården. Det låter bra det! Jag har bara försökt få till stånd detta i två år nu.

För övrigt fick jag bara beröm av min chef under vårt samtal (som blev 1 timme och 45 minuter långt istället för, som planerat, en timme). Det var skönt för jag är expert på att tro att jag nog säkert inte alls gör ett särskilt bra jobb. :-)

En fråga om tid

Jag visste väl egentligen att det bara var en tidsfråga innan det skulle ske. Internet är inte lika stort och anonymt som man lätt kan luras att tro. Tidigare i veckan kom en av mina kollegor förbi och berättade att han sökt på ett ord på Internet och hade hamnat på en blogg. Min blogg (inte den här då, utan den andra)! Han hade känt igen mig på presentationsbilden och förnamnet. Jag har hela tiden skrivit i åtanke att vem som helst kan hitta dit, men har ändå medvetet valt en bild som visar mig i profil (inte lika lätt att känna igen). Och även om man tänker att man bara ska skriva sånt man kan stå för är det ändå lite olustigt. Jag har ändå lämnat ut rätt personliga tankar och händelser. Bytte till en äldre och ännu mer anonym bild nu. Jag behöver ju inte direkt bjuda in folk i mitt bloggliv.

Var det tvunget att vara just han suckade jag inombords. Han som jag för mitt liv inte kan med för han är för korkad/lat? för att sköta sitt jobb. När man övertar ärenden efter honom möter man allt som oftast frustrerade människor som upplever sig felbehandlade och otrevligt bemötta. Ska han sitta och rota bland mina texter? *rys* Det finns en anledning till att jag tidigare skrivit "bakom låsta dörrar". Då kunde jag skriva allt. Nu känns det som jag måste dela upp mitt liv och skriva mina privata tankar här och de delar där man kan känna igen mig (vänner, bostadsort och sånt) får jag skriva om i den andra bloggen. Lite bängligt. Men kanske en vanesak?

Annars då? Mycket av min fritid går åt till att följa en massa intriger i det onlinespel jag spelar. Oh me, oh my vilka skandaler som nu är på väg att avslöjas! Jag omväxlande förfäras och förtjusas av allt jag får höra! ;-) Själv balanserar jag glatt i mitten och väntar på vad som ska hända.


Mycket mer av min fritid borde gå åt till sjukgymnastik, promenader och sådant. Men det blir lättare och lättare att motivera sig att komma ut och gå. Igår längtade jag ut och njöt av att gå, trots att jag fick gå själv. Snart, snart kommer andungarna och då ska jag och kameran ut och gå ständigt och jämt! :-)

Sånt man nämner, och inte nämner

Det blir visst lite en omställning det här. Att skriva "öppet". Att veta att "vem som helst" kan läsa och att därmed väga orden på våg på ett annat sätt. Vill jag skriva ut namnet på staden jag bor i? Vill jag nämna favoritfiket med namn? Gör det något om någon känner igen vyerna på mina bilder? Hur anonym kan man vara på en öppen blogg? Eller kanske snarare, hur privat bör man vara?

För dem som hittat hit "av sig själva" kan jag väl nämna att jag är halvtidssjukskriven från ett jobb på en Myndighet, som jag trivs väldigt bra med. I torsdags träffade jag min läkare på Företagshälsovården. Jag går och väntar på en kallelse till en undersökning och tills den blir gjord och man vet om det eventuellt går att operera bort mina besvär fortsätter jag jobba halvtid. Det var ändå bra att träffa läkaren i torsdags. Jag har dragits med förkylningar, feberkänsla och en enorm trötthhet/matthet ända sedan i höstas och nu skrev hon en remiss för en rejäl provtagning. Jag hoppas ju naturligtvis att det inte ska visa på något värre än möjligen en ofarlig vitaminbrist, men det ska bli skönt att få kolla upp blodvärdena. Sist jag tog prover (av liknande anledning) var 1998 och så sa läkaren att jag hade exceptionellt bra värden – på allt – vilket tydligen var ovanligt. Det hoppas vi har hållit i sig! ;-)

Jag skulle verkligen vilja få lite energi nu! Jag vill orka gå promenader och börja jogga så smått igen. Det farliga med att vara dödens trött och hängig hela tiden är att det lätt blir så att man ligger och tittar på film och käkar chips halva kvällarna. Det är inte bra när man hellre vill att vågen ska peka neråt än uppåt. Det är ingen katastrof än. Jag köpte faktiskt ett par nya shorts häromdagen i en mindre storlek än jag kunnat ha på många år. Men ändå. Vem vill vara ett vandrande lik som inget orkar?